FIGU Studiengruppe Sverige

  Fria Intresseföreingen för Gräns- och andevetenskaper och Ufologistudier

info@se.figu.org





Utdrag ur "LEBEN UND TOD"

av Eduard "Billy" Meier, sidor: 95-106.


Översättning: Ingvar Abrahamsson



När människan går in i riket på andra sidan, då betyder det inte att han efter sin nästa inkarnation, helt enkelt inte mer uppvisar sin ännu vid döden existerande felaktiga levnadssätt, och att det här utlöstes genom frånfället av den sista kroppen.


Nej, det här kommer att bestå i fortsättningen och måste långsamt och systematiskt ledas in i de riktiga banorna. Det vore ju också för lätt och för skönt för människan att genom döden skulle det här intresset helt enkelt bli avhjälpt, utan att människan för den skull måste anstränga sig. Vore det nämligen så, att det här felaktiga levnadssättet genom frånfället av den materiella kroppens död helt enkelt skulle avhjälpas, då skulle det här förleda människan till det (vilket hos många med sin livsuppfattning ju tyvärr är fallet), att leva sitt liv så liderligt och lastbart, att han inte skulle framskrida i sin evolution ett enda jota, och skulle angående detta inte bemöda sig det ringaste.


När nu många människor lever enligt den irrläran, att allt vore förbi och glömt genom döden av det skälet, att de jämt kunde leva sitt liv precis så som det passar dem. Även många bland dem som är sig halvvägs medvetna att människan inte bara lever en gång, utan kommer att återfödas en vacker dag efter döden, tänker och handlar så, emedan deras förvirrade åsikter och tro är deras egna att genom deras senare återfödsel allt vore förbi och glömt, och genom den nya inkarnationen skulle de gamla levnadssätten avhjälpas.



Genom det här vansinnestroendet antar de, att de kunde undfly sitt eget ansvar när de för orätta eller mordiska verksamheter på jorden mot sina medmänniskor och genom domstol osv. skall bli ställd till ansvar, och närmare bestämt därigenom att de begår självmord. De tror faktiskt också att därigenom vore alla problem lösta för dem och inte framträder vidare. Helt felaktigt, då det här är en av de sämsta förvillelselserna som människan kan vara underkastad. Sanningen förhåller sig nämligen helt annorlunda:


Undandrar sig en människa genom döden sitt jordiska ansvar, då försvinner inte hans problemet därigenom, vilket betyder, att han därigenom inte kan undfly sitt ansvar. Också felaktiga levnadssätt går inte bort genom detta, utan kvarstår. Dör en människa, eller dödar han sig själv, så kommer han i sitt nästa liv att börja exakt där, där han avslutat sitt liv, nämligen precis vid det evolutionsståndet med alla för den gången föreliggande fel och felaktiga levnadssätt osv.



 Men till detta kommer vid en för tidig död följande: Upphör ett liv på grund av någon omständighet för tidigt, alltså före fullbordandet av den förutbestämda levnadstiden (denna slutar i regel alltid bara genom en naturlig död) då kvarstår en ännu inte uppfylld levnadstid som inte blir genomlevd, men som då följaktligen och lagmässighetsriktigt fortfarande måste fullbordas.


Avrättar en människa sig själv genom ett självmord, eller blir en människa genom yttre våld bragd till döden, till exempel i sitt 73:e levnadsår, under det att hans fulla livstid skulle ha belöpt sig till 76 år, då återstår för honom ännu tre ouppfyllda och inte genomlevda livsår för uppfyllelse av sin saknade livstid. Dessa tre år kan och förmår nu människan helt enkelt inte att undvika, följaktligen måste han fortfarande uppfylla dessa. Så går den här människan visserligen genom döden in i området på andra sidan, för att efter en viss tid återigen inkarnera, och som en ny människa med en ny kropp föra ett ytterligare liv men däremot fullständigt utanför sitt normala kretslopp. Så kommer han att leva sitt nästa liv bara precis så länge, tills den ännu återstående tiden från det sista livet är utlevat, i det här fallet alltså 3 år, för att då på nytt gå hädan från döden.


Är nu som ytterligare exempel en människa på 25 år som uppvisar en bestämd levnadstid till 92 år, men som nu i en ålder av 25 år av feghet ( genom kärleksbekymmer, hjälplöshet osv.),dödar sig själv (just på grund av sina ouppklarade problem), då lämnar han denna värld och sitt liv 67 år för tidigt. Enligt livslagarna och inkarnationslagarna måste den här människan således nödtvunget återfödas en andra gång utanför sitt effektiva inkarnationsförlopp, och genomleva de återstående 67 åren fullt och lärosamt för att bemästra sin uppgift.



Och genom självmordet har inte hans felaktiga livssätt, hans fel och problem helt enkelt upphört, och därför måste han nödtvunget återigen komma i denna situation, för att då slutligen bemästra problemen. Det betyder, att han genom döden inte har blivit fri från sina problem, alla fasor och kval av samma sort måste den genomlida och tåla på nytt. Men bemästrar han inte de här en andra gång, då kommer alltid samma sak tillbaka, och detta händer och håller sig kvar tills han har upphävt de motsvarande misstagen.



De här lagarna och buden beträffande livet och inkarnationen har inte det minsta att göra med det kultiska religiösa påståendet synd och gottgörelse, och inte heller med den nya och från mellanöstern falska visdomen karma. En gottgörelse eller en karma är nämligen lika oreal som icke verkliga existenser, gud eller djävulen. Genom årtusendelånga feltolkningar osv. blev begreppet gottgörelse och karma fullständigt galet och klätt i något absolut verklighetsfrämmande.


Sålunda är en människa efter sin död och vid sin nästa inkarnation varken förfallen till en gottgörelse eller inordnad i en karma, emedan de här begreppen endast och allena gäller för det vid varje gång nuvarande livet för en människa efter principen: Som du bäddar, får du ligga, eller: Som du tänker, så lever du. Men det betyder, att den så kallade gottgörelsen av ett fel alltid måste följa omedelbart, och närmare bestämt i en form av en skada eller avbräck som människan genom en felaktig handling lider av. Detta är alltså i sanning gottgörelsen.



Men karman betecknas nu av: Som du bäddar, får du ligga, vilket med andra ord helt enkelt betyder, att människan lever sitt nuvarande liv precis så som han också har utformat det. Så enkelt är det med karman. Och det här bevisar också, att det inte med det minsta har något att göra med nästa liv, nämligen att karman inte överföres dit, och nämligen därför: Det totala mänskliga jordiska livet (som alla liv i hela universum) är inordnat i en pågående evolution, så att alltså ett ohejdbart och ett oavbrutet fortskridande är förhandenvarande - utan avbrott, vilket betyder, att vid en stagnation stannar också det här fortskridandet, men bara precis så lite och i regel inte utrönbar för människan.



Då det alltså nu är så att människan endast och allena kan lära genom att begå fel, och genom att själv begå fel automatiskt måste lida en viss skada, med det menas, att genast återigen gottgöra sina fel så snart han lider skada som sannerligen framstår som gottgörelse.



Och då nu Skapelsen och alla dess lagar och bud är av absolut rättfärdighet och harmoni är saken därmed avgjord och har blivit tabu, då Skapelsen i sig själv och i dess lagar och bud inte handlar i en orätt och ologisk form med bestraffning som människorna själva gör genom sina felaktiga livssätt, nämligen att en människa för ett begånget fel blir bestraffad mer än erforderligt med ett direktstraff, för att därefter under hela sitt liv bli ansvarig för sina felsteg varmed inte sällan av de begångna felen absolut oengagerade familjemedlemmar och anförvanter osv. blir medbestraffade och medansvariga under hela livet.




Genom Skapelsen och dess lagar och bud blir varje livsform för ett begånget fel anpassad efter storleken och skadan på den här tillfogade skadan av det begångna felet, och den felande förmår ur detta att känna igen det nämnda felet osv., om han är villig att göra detta. Men blir detta gjort, då upphäver sig därmed gottgörelsen med en gång, och händelsen är en gång för alla avslutad, och ingen lag eller bud av Skapelsen tillåter, att detta därefter någon gång återigen får användas i negativ form, att således ånyo för det genom en skada redan grundligt gottgjorda felet får framträda om igen som en skada, än mindre, att till det skadeverkan på skadeverkan får följa.



Ett en gång begånget fel med följande skada och ett hävning av skadan är på det hela taget inget annat än en lärokurs, som till exempel när ett barn har skrivit en uppsats i skolan, och i den gjort så och så många fel att barnet då erhåller en förklarande rättelse på dessa felen av läraren och bättrar sig. Barnet lär sig då att skriva orden riktigt och korrekt, och begår således inte mer de här felen.


Men att den felande för den här uppkomna skadan (rätta till felen och tänka över dessa osv.) fortfarande blir bestraffad och rentav måste umgälla detta ett helt liv, det skulle för den dummaste människa framträda som oöverträffat nonsens.


Så som händelsen är med barnet i skolan, så förhåller det sig också beträffande människans lära i levnadsmässig mening, vad beträffar utvecklingen i materiellt och andligt område. Det betyder, att en till döden från det materiella livet återkallad människa har betalt alla, men också fullständigt alla 'skulder' beträffande sina begångna fel (som är till för att lära och utveckla sig) och inte går in i andra sidan med sådana skador som den dessutom måste avhjälpa där eller i nästa liv. I området på andra sidan läggs nämligen i ingen form mer någon vikt vid skador och fel från det förflutna materiella livet, därför att de är absolut utan betydelse där.

Livet i rent andligt tillstånd i området på andra sidan går till så att i sanning allt materiellt (det fysiska livets grovmateriella) redan vid överskridandet av tröskeln till förvandlingen (liv-död) försvinner bort och stannar kvar i det materiella områdets värld. Endast och allena anden med alla sina samlade förmågor och evolutionsvärden överskrider tröskeln liv-död.





Träder nu andekroppen in i området på andra sidan, då känner den sig fri och fridfull, full av kärlek och frikopplad från alla jordiska materiella intressen. Befinnande sig i precis lika livsrum som vid tiden för det fysiska livet, är helt enkelt andra sidans rum och tid annorlunda dimensionerat. Med det menas, att andra sidans område är att finna precis där som den materiella världen befinner sig, bara just nu i annorlunda dimensionerad form - i en finmateriell och följaktligen för människan med alla sina grovmateriella sinnen i en inte mera fastställbar form.


I detta andra sidans område spelar heller inte tiden någon roll mer, därför att där blir tiden till en betydelselös faktor och uppgår i allstora jordelivet, varigenom den där levande andeformen inte mer är underkastad någon tidskänsla, såsom den materiella livsformen i den materiella världen. Sålunda kan man med anledning av tiden i området på andra sidan efter mänskligt bedömande praktiskt taget tala om tidlöshet, vilket däremot inte uttalar den exakta riktigheten, därför att också tiden existerar där, men då i annorlunda dimensionerad form, varigenom en enda sekund där omfattar en evighet efter jordiska begrepp.


Men vad företar sig nu en andeform på andra sidan? Detta är mycket lätt att förklara: Träder andeformen från det materiella livsområdet över till det andliga området, då inordnar den sig i ljusbilden i en där existerande ande-vi-form. Den här ljusbilden av ande-vi-form är ett sammanordnande och sammanfogande av alla på andra sidan existerande andeformer, som i sin sammanfogning och koncentration efter mänskliga förhållanden kan ses som ett enormt ljusstarkt strålande mjölkaktigt dallrande (geleartat) moln, som syns som en dimformation, däremot självstrålande i klaraste ljus.




Dessa ande-vi består av oräkneliga andeformer som har fogat sig tillsammans - och i varandra, och sålunda bildar en absolut enhet, där varje andeform individuellt för sig själv förkroppsligar en egen enhet.


Levande i denna ande-vi-formen som verkligt varande, genomarbetar den enskilda andeformenheten alla de i det materiella livet registredande värdena, för att omvandla dem i ett effektivt vetande, effektiv vishet och sann kärlek. Det är emellertid de här i det materiella livet registrerade värdena som uteslutande och utan undantag bara är sådant som är av andligt evolutionsvärde, och som det senare livet efter inkarnationen åter förmår att föra vidare i evolutionsområdet.



Men i anden är också impulser från det materiella livsområdet lagrat som förkroppsligar ett visst materiellt vetande, eller också innehåller känslor som genom anden i det nästa materiella livet återigen blir överburet till andra sidan, för att där impulsmässigt återigen bli frisläppta i det materiellt undermedvetna och det materiellt medvetna, varigenom de här ånyo kan nå giltighet.




Men dessa impulser hålls däremot bara lagrade men inte förarbetade, därför att till detta är ett materiellt liv erforderligt med materiella erfarenheter och möjligheter. Alltså blir på andra sidan bara de i det materiella livet lagrade värdena vidarebearbetat av andeformen som är av rent andligt strukturvärde, tills de maximalt uppnår sina nuvarande verkliga uppnående möjligheter.



Genom detta högsta värde blir nu genom andeformen också det senare materiella livet återigen bestämt. Och är då en gång för alla det ur förra materiella livet medtagna andestrukturvärdet till sista jota förarbetat och omformat till möjligt ernående av nu gällande högsta värden, då blir andeformen återigen inkarnationsduglig, varefter den då återigen blir född i en fysisk kropp, för att genom det nya materiella livet samla nya värden och bli inordnad i utvecklingen. Detta är normalfallet och normalförloppet i uppfyllandet av inkarnationens och livets lagar och bud.




Sker nu till exempel genom en tvingande påverkan en för tidig inkarnation av en människa (som redan händer under en människas livstid, därför att han till exempel fruktar döden alldeles för mycket, och för den skull inte vill lämna det materiella livet) då träder hos den för tidigt återfödde mycket starka och för denna människan ännu osmältbara hågkomster (svåra att smälta därför att han ännu inte förmått att konfrontera sig med sanningen, och därför inte orkat med denna) som inte låter denna föra ett normalt materiellt liv mera, och som i regel driver honom till vansinne, till galenskap eller sinnesförvirring, därför att det materiellt medvetna blir förvirrat på grund av att den inte orkar med det här intresset.


Många andra saker vore angående detta värda att nämnas, men här skall inte urartningsfenomen angående den här formen framställas, utan livets och dödens former och sammanhang. Det framgår ur denna förklaring, att de mest olikartade och omöjliga påståenden av olikartade bokförfattare som skriver böcker om andra sidan är struntprat.




Sådana som vill spela kännare av andra sidan är i regel sekteristiskt anstuckna eller fanatiskt förvirrade, ställer upp de omöjligaste påståenden över hur andra sidan är beskaffad, och vad som där väntar den avlidna människan osv. Så påstås det, att människan genomgår en reningskur på andra sidan och måste uppleva lidande där, därför att han har syndat i det materiella livet. Från annat befintligt håll låter det också så, att många människor som levt oriktigt först måste vänja sig i månader eller åratal vid det tillståndet på andra sidan, eller att de under mycket lång tid på andra sidan helt enkelt inte vill erkänna att de är avlidna sedan länge osv.osv.


Men inte nog med den här dumheten, då en helt förryckt man som heter Arthur Ford, under mer än 40 år benämnt sig som världsbäst medium när det gäller kontakter med andra sidan (som i regel inte är bedrägeri), påstår till och med vansinnesaktigt, att avlidna mycket noga hade förklarat för honom här det såg ut där borta, och vilka regler som skulle råda där. Så skall till exempel en drinkare kunna supa vidare på andra sidan så länge, tills han har avvänjt sig vid alkohol osv.


En annan förryckt sekterist skrev ordagrant: "Sammanslagningen av likasinnade på andra sidan gör det särskilt svårt för dystra andar att urskilja och gå ljusets väg, så att det många gånger har förekommit att de under årtionden, ja århundraden, om inte årtusenden förblir i sitt olyckssaliga tillstånd, tills de har fått nog och antar undervisningarna av andra sidans gudsbud och läror, och går den dem visade vägen till ljuset och den sanna lycksaligheten". Så låter alltså orden från en ännu förryckt med sin förbannade sekteristiska form, som är schweizare, och kallar sig Peter Helfer, och har såsom många likasinnade gjort människorna förryckta med sitt förbannade sekteristiska struntprat, och drivit dem i ångest, skräck och förtvivlan.



Vad händer nu när människan trampar på dödens tröskel för att växla över till andra sidan? Vilken är sanningen av alla berättelser och påståenden som cirkulerar och blir avgiven i sådan mångfaldig form? Inte en enda motsvarar verkligheten, inte en enda. Men varför det? Mycket enkelt: Allt är bara uppbyggt av ångest, av bedrägeri (villfarelse) och självbedrägeri (inbillning), som i regel beror på kultreligionens irrlära.


Sanningen ser ut så: Det beror alldeles på hur människan har tillägnat sig sanningen och levt med den, äger övergången rum från denna sidan till andra sidan full av ångest och skräck, full av likgiltighet, full av hat eller kärlek och glädje.



Våldsam död genom yttre inverkningar är i regel förbunden med skräck och fruktan, och har genom den mycket snabba växlingen från liv till död som verkan, att övergångsuppenbarelsen fullständigt faller ihop, vilket också sker med varje annat blixtsnabbt dödssätt, eller vid dödssätt då genom gift osv. en djup sömn blir frambringad till medvetslöshet, och som då leder till döden.


Dör nu en människa på ett helt naturligt sätt (även om detta skulle vara framtvingat genom skadande av kroppen osv.), då framträder helt bestämda symptom som är enhetlig för varje mänsklig livsform. En viss tid före den inträdande döden (ofta redan timmar före - det beror alldeles på) blir sig människan medveten (om han nu ligger i koma eller fortfarande är vid fullt medvetande, spelar därvid överhuvudtaget ingen roll, om koman inte är konstgjord frambringad), att livsklockan nu begynner att löpa ut, att han alltså nu kommer att dö. Människan vill ofta inte erkänna detta, varför han vänjer sig mot detta faktum, eller också glädjer sig över detta, det beror alldeles på hur livsstilen har varit, och hur han förmådde att ställa sig till allt.


Det träder då fram fruktan eller skräck, eller också en mycket glädjande frid osv., beroende på det förutgående livssättet och inställningen hos den beträffande människan.



Kommer nu de sista livsminuterna närmare till den döende människan, då framträder den egentliga växelfasen eller övergångsfasen, som beroende på det förutgående livssättet och inställningen osv. likaledes är olika, så att i en negativ form levd människa kan ha förfärliga bilduppenbarelser som bereder honom ett sant helvete, och synes honom som alla fasor av en förtappelse, i motsats till den människa som har levt i sanningens uppfyllande, eller också i den fasta tron att han har levt riktigt osv., som i detta ögonblick finner sann ro, och har blivit medveten om friden som väntar i området på andra sidan.





I detta tillstånd som i regel pågår i minuter, kan det, alldeles beroende på människans olikhet i sitt totala sätt att vara, även pågå längre tid, är han i regel inte meddelsam med omvärlden mera (när den döende låter sig glida in i detta tillstånd), men ändå är det så, att han med alla i sin funktion stegrade och i detta tillstånd högst sensibiliserade medvetande upptar och registrerar allt som sker omkring honom, inte bara uttalade ord eller viskade ord, utan också tankar som under vissa omständigheter har blivit tänkta tusentals kilometer avlägset från hans dödsplats. Men hans i detta tillstånd högsensibiliserade sinne sensibiliserar tillika också hans medvetna krafter, som han genom order av sina andekrafter för mår att frigöra, om han önskar detta, varigenom han plötsligt blir begåvad med att göra saker som han under sin livstid och i full besittning av sina fysiska och psykiska krafter inte förmådde att göra.



Så blir det då för den döende plötsligt möjligt att sig i sitt högsensibiliserade tillstånd genom sina honom plötsligt användbara andekrafter att tilldra sig uppmärksamhet, alldeles efter sin önskan och vilja. Så kan det komma sig, att om en döende överhuvudtaget fortfarande vill göra sig bemärkbar med en för honom mycket närstående människa, den här helt plötsligt och skenbart ur intet hör en stämma ropa på honom, att han helt plötsligt blir träffad av en egenartad känsla som säger honom, att nu dör den och den människan, eller att det i hans våning plötsligt och oförklarligt går sönder en spegel, en vas eller någonting annat som befriat sig från en säker plats och faller till golvet och går sönder osv. osv.


Allt det här beror helt enkelt på, att den döende genom sitt plötsligen högsensibiliserade medvetande, och högsensibiliserade krafter från det materiella medvetandet använder sina andekrafter telepatiskt eller telekinetiskt, och genom dessa tilldraga sig sådan uppmärksamhet hos den människa som har blivit beskrivet förut, i det att han låter sin stämma ljuda hos honom närstående människor, eller också flytta föremål genom telekinetisk kraft osv.


Har övergången från liv till död nu fullbordats, överger andeformen med blixtsnabb hastighet kroppen. Med det menas, att i det ögonblick då kroppen har inställt sin livsfunktion, överger anden densamma, varigenom kroppen blir livlös. Det här förloppet är en samstämmighet mellan anden och kroppen, som båda enbart då och så länge kan stå i funktion och liv med varandra när båda är levande.



Överger nu anden den fysiska kroppen, då befinner den sig redan i sitt naturliga element, nämligen i ett annorlunda dimensionerat andra sidans område, varvid den här växelövergången äger rum med en sådan hastighet att den inte kan registreras med mänsklig tidmätningsapparatur. Men den från kroppen avvikande anden sluter sig inte med detsamma in i andra sidans område, i den där existerande vi-formen, utan först sekunden senare.



Efter andens lösgörande från kroppen och dess blixtsnabba ingång in i andra sidan, svävar denna ut över den avlidna kroppen och förmår ännu genom sina känslor att se och urskilja omgivningen och de kvarlevande osv., som den döende i den sista dödssekunden fortfarande materiellt medvetet har sysselsatt. Men från anden sett består inte den ringaste förbindelse till den, och inte heller till den en bråkdels sekund dessförinnan lämnade egna fysiska kroppen.




Banden mellan dem är sönderslitna, och redan vid lämnandet av kroppen består ingen som helst förbindelse och relation mer mellan anden och kroppen, varigenom anden befinner sig i sitt sanna element, då kan den sekunden senare inordna sig i vi-formen, utan att det ringaste vara bunden i några som helst jordiska och materiella intressen.



Ännu en gång skall det helt klart och entydigt vara hänvisat och förklarat, att man efter döden varken förnimmer ångest,skräck och fruktan i området på andra sidan, varken för de människor som levt med riktiga livsinställningar, eller för de som har levt med absolut felaktigt livssätt. Andra sidans område är absolut neutralt-positivt utjämnande, och är inte underkastat det negativa och positiva i den meningen som människan från sina egna tankar, förehavanden och förhållanden här själv bestämt och känner till.


Men det här betyder nu inte att människan till följd av detta kan leva precis så som det passar honom utan beakta de skapande lagarna och buden osv., för om han inte följer dessa, då lider han skada.



Men den här skadan är många gånger större och otrevligare för den människan som alla kultreligioners lögner förmår att beskriva för honom med alla sina påstådda skärseldsagor och liknande helveteskval och fasor i mörkret. Detta därför, medan genom de från människor begångna felaktiga livssätt och det hela däri förankrade falska komplexet bildar sig ett motsvarande inre tillstånd, och bereder honom å ena sidan en himmel eller helvete, men å andra sidan bildar sig också hans motsvarande yttre liv så, att han också där kommer att leva i himmelen eller helvetet i någon form.


Hur denna form förlöper det går knappast att förklara, då det från människa till människa finns individuella olikheter, men ett står klart och tydligt fast, att varje människa en dag oundvikligt blir upphunnen av sitt eget livssätt, och då motsvarande kommer att leva vidare, därför att han sig genom det här livssättet själv har gestaltat hela sin framtid, om nu i det här livet, eller i nästa, eller i näst nästa, det spelar därmed ingen roll, därför att bestämmelsen av levnadssättet representerar en så väldigt säker programmering, att den måste uppfylla sig med precisionen av en absolut perfektion.






Auszug aus "LEBEN UND TOD"

von Eduard "Billy" Meier, seiten: 95-106.






Wenn der Mensch dahingeht ins Reich des Jenseits, dann bedeutet das nicht, dass er nach seiner nächsten lnkarnation seine noch beim Tode vorhandenen Fehllebensweisen einfach nicht mehr aufweist, und dass diese ausgelöscht wurden durch das Ableben des letzten Körpers.


Nein, diese werden weiterhin bestehen und müssen langsam und systematisch in die richtigen Bahnen geführt werden. Es ware ja auch zu schön und zu leicht fur den Menschen, wenn durch den Tod diese Belange einfach behoben würden, ohne dass sich der Mensch darum bemühen müsste. Ware dem nämlich so, dass diese Fehllebensweisen durch das Ableben und Sterben des materiellen Körpers einfach behoben würden, dann würde dies den Menschen dazu verführen (was bei vielen ob ihrer irrigen Lebensauffassung ja leider tatsächlich der Fall ist), sein Leben so liederlich und lasterhaft zu führen, dass er seine Evolution nicht um ein einziges Jota vorantreiben würde und diesbezuglich nicht die geringste Bemühung zutage treten


Nun, viele Menschen leben gemäss der Irrlehre, dass durch den Tod alles vorbei und vergessen wäre, infolgedessen sie ihr Leben eben gerade so leben könnten, wie es ihnen in den Kram passt. Auch viele unter jenen, die sich halbwegs bewusst sind, dass der Mensch nicht nur einmal lebt, sondern nach dem Tode dereinst wiedergeboren werden wird, denken und handeln so, well ihnen die irrige Ansicht und der Glaube eigen sind, dass bei ihrer späteren Wiedergeburt alles vorbei und vergessen ware, und dass durch die neue lnkarnation die alten Fehllebensweisen behoben würden.


Durch diesen Wahnsinnsglauben nehmen sie ouch an, dass sie ihrer eigenen Verantwortung entfliehen könnten, wenn sie fur ungerechte oder mörderische Taten auf der Erde durch ihre Mitmenschen und durch Gerichte usw. zur Rechenschaft gezogen werden, oder dadurch, dass sie Selbstmord begehen. Tatsächlich glauben sie doch, dass dadurch alle Probleme fur sie gelöst wären und nicht wieder in Erscheinung treten. Doch welt gefehlt, denn dies ist eine der wohl schlimmsten Irrungen, denen der Mensch unterliegen kann. Die Wahrheit nämlich verhält sich ganz anders:


Entzieht sich ein Mensch durch den Tod seiner irdischen Verantwortung, dann verschwindet dadurch sen Problem nicht, was bedeutet, dass er seiner Verantwortung dadurch ebenfalls nicht ledig wird. Auch Fehllebenweisen gehen dadurch nicht einfach dahin, sondern bleiben bestehen. Stirbt ein Mensch, oder tötet er sich, so wird er im nächsten Leben dieses genau wieder dort beginnen, wo er dass letzte beendet hat, nämnlich genau bei jenem Evolutionsstand, mit allen zuvor noch vorhandenen Fehlern und Fehllebenweisen usw.


Doch dazu kommt bei einem früzeitig, also vor Bedingung er vorbestimmten Lebenspanne (diese endet in der Regel stets nur durch einen natürlich Tod), dann ergibt das eine noch unerfüllte restliche Lebenzeit, die nicht durchlebt wurde, die dann aber folglich und gesetzmässigkeitrichtig noch absolviert werden muss.



Richtet sich ein Mensch selbst durch einen Selbstmord order wird ein Mensch äussere Gewalt zo Tode gebracht, zum Beispiel in seinem 73. Lebensjahr, während seine volle Lebenzeit 76 Jahre betragen hätte, dann sind ihn noch drei unerfüllte und nicht durchlebte  Lebenesjahre zur Erfüllung seiner Lebenzeit abhängig. Diesen drei Jahren nun vermag und kann der Mensh nich einfach ausweichen, folglich er sie doch noch erfüllen muss. So geht dieser Mensch wohl durch den Tod en in den Jeneseitbereich, um nach gewisser Zeit wieder zu inkarnieren und als neuer Mensch mit einem neuen Körper ein weiteres Leben zu füren, jedoch völlig ausserhalb seines normalen Zyklus. So wird er sein nächstes Leben zumindest gerade so lange leben, bis die noch ausstehende Zeit aus dem letzten Leben verlebt ist, in desem Falle also 3 Jahre, um dann erneut vom Tode abberufen zu werden.


Ist nun zum weiteren Beispiel ein Mensch von 25 Jahren, der eine bestimmte Lebenspanne von 92 Jahren aufweist, der sich nun aber in einem Alter von 25 Jahren aus Feigheit (durch Libeskummer, hilflosigkeit usw.) Selbst tötet (eben wegen seines unbewältigen Problems), dann welässt er diese Welt und sein Leben 67 Jahre zu früh. Den Lebengesetzen und Inkarnationsgesetzen gemäss muss dieser Mensch also zwangläufig ein andermal und ausserhalb seines effectiven Inkarnationzyklus wiedergeboren werdenn und die restlichen 67 Jahre noch voll und lehrsam durchleben, um sein volles Mass zu bewältigen.


Und da durch den Selbstmord sein Fehler, seine falsche Lebensweise und sein Problem nicht einfach erloschen sind, muss er zwangsläufig wieder in dieselbe Situation kommen, um diese dann endlich zu bewältigen. Das bedeutet, dass er, seines Problems also durch den Tod nicht ledig geworden, alle Schrecken und Qualen desselben neuerlich erdulden und zu erleiden haben muss. Bewältigt er diese aber ein andermal nicht, dann wird ihm dasselbe immer und immer wieder und so oft zustossen und alles wird sich wiederholen, bis er die entsprechenden Fehler behoben hat.


Diese Gesetze und Gebote des Lebens und der lnkarnation haben nicht das geringste zu tun mit der kultischreligiösen Behauptung der Sünde und Saline, so aber auch nicht mit der neuen und aus dem nohen Osten bezogenen Falschweisheit Karma. Eine Sühne nämlich oder ein Karma sind so unreal wie die Nichtwesenheiten Gott oder Teufel. Durch jahrtausendelange Fehlinterpretationen usw. wurden die Begriffe Sühne und Karma völlig verdreht und in etwas absolut Wirklichkeitsfremdes gekleidet.


So ist ein Mensch nach seinem Tode und bei seiner nächsten inkarnation weder einer Sühne verfallen noch in ein Karma eingeordnet, well diese Begriffe einzig und allein gelten fur das jeweils gegenwärtige Leben eines Menschen, nach dem Prinzip: Wie du dich bettest, so liegst du, oder: Wie du säst, so erntest du, oder: Wie du denkst, so lebst du. Das aber bedeutet, dass die sogenannte Sühne einem Fehler immer auf dem Fusse folgen muss, und zwar in Form eines Schadens, den der Mensch durch eine Fehlhandlung erleidet und wiedergutmochen muss, wie dies bereits an fruherer Stelle beschrieben wurde. Dies also ist wahrheitlich die Sühne.


Das Karma nun aber bezieht sich darauf: Wie du dich bettest, so liegst du, was mit onderen Worten ganz einfach heisst, dass der Mensch sein gegenwärtiges Leben genau so leben wird, wie er es sich auch gestaltet. So einfach ist das mit dem Karma. Und dies bezeugt auch, class dies nicht im geringsten etwas zu tun hat mit dem nächsten Leben, dass sich nämlich das Karma nicht dorthin überträgt, und zwar darum nicht: Das gesamte menschliche irdische Leben (wie alles andere Leben im gesamten Universum auch) ist einer andauernden Evolution eingeordnet, so also stetig und unaufhaltsam ein Fortschritt vorhanden ist — ohne  Unterlass, was bedeutet, dass ouch bei einer Stagnation dieser Fortschritt anhält, aber eben nur jotahaft und für den Menschen in der Regel nicht feststellbar.


Da es nun also so ist, dass der Mensch einzig und allein durch ein Fehlerbegehen lernen kann und dutch das Fehlerbegehen selbst automatisch einen gewissen Schaden erleiden muss, so heisst das also, class er sofort seinen Fehler wieder sühnt, sobald er den Fehler und Schaden erkennt und behebt, was wahrheitlich die Sühne darstellt.


Und da nun die Schöpfung und alle ihre Gesetze und Gebote von absoluter Gerechtigkeit und Ausgeglichenheit sind, ist die Sache damit abgetan and tabu geworden, denn die Schöpfung in sich selbst und in ihren Gesetzen und Geboten handelt nicht in der ungerechten und unlogischen Form einer Bestrafung, wie dies dem Menschen eigen ist durch seine falschen Lebensweisen, dass nämlich ein Mensch für einen begangenen Fehler mehr als erforderlich bestraft wird mit einer Direktstrafe, und danach noch für sein gesamtes Leben gezeichnet zu werden für seinen FehItritt, wobei nicht selten auch noch die am begangenen Fehler völlig unbeteiligten Familienmitglieder und Verwandten usw. mitbestraft und ein Leben lang mitgezeichnet werden.


Durch die Schöpfung und ihre Gesetze und Gebote wird jeder Lebensform für einen begangenen Fehler ein je nach der Grösse dieses Fehlers angepasster Schaden zugeordnet, woraus der Fehlerbegehende den besogten Fehler usw. herauszuerkennen und zu beheben vermag, wenn er dies gewillt ist zu tun. Wird dies aber getan, dann hebt sich damit die Sühne auch schon auf, und der Vorfall ist ein für allemal beendet, und kein Gesetz oder Gebot der Schöpfung erlaubt, dass darauf jemals in negativer Form wieder zurückgegriffen werden darf, class also nicht abermals für den erlittenen Schaden und den bereits gründlich gesühnten Fehler neuerlich ein Schaden in Erscheinung treten darf, geschweige denn, dass dafür Schaden auf Schaden folgen dürfte.


Ein einmal begangener Fehler mit erfolgtem Schaden und einer Fehlerbehebung stellt im Grunde genommen nichts anderes dar als einen Lehrgang, wie wenn zum Beispiel ein Kind in der Schule einen Aufsatz zu schreiben hat, darin so und so viele Fehler macht, diese durch die Korrekturen der Lehrkraft erklärt erhält und sie dann ausbessert. Damit lernt das Kind, die Worte richtig und korrekt zu schreiben und die Fehler also nicht mehr zu begehen.


Dass es aber für den fur die Fehler erlittenen Schaden (Fehlerausbessern und darüber nachdenken usw.) noch bestraft wird und gar ein Leben fang dafür büssen müsste, das würde selbst dem dümmsten Menschen als unübertreffbarer Ünsinn erscheinen.



So wie das Geschehen mit dem Kind in der Schule ist, so verhält es sich ouch im Bezuge auf das Lernen des Menschen in lebensmässigem Sinn, im Bezuge auf die Evolution im materiellen und geistigen Bereich. Das bedeutet, class ein yam Tode aus dem materiellen Leben abberufener Mensch alle, ober ouch restlos alle 'Schulden' hinsichtlich seiner begangenen Fehler (zum Zwecke des Lernens und Sichevolutionierens) bezahlt hat und nicht mit solchen Schäden ins Jenseits eingeht, die er dort oder im nächsten Leben noch beheben müsste. Im Jenseitsbereiche und im nächsten Leben nämlich fallen in keiner Form mehr die bereits behobenen Fehler und Schäden des verflossenen materiellen Lebens ins Gewicht, weil diese zur absoluten Bedeutungslosigkeit geworden sind. Das Leben im Reingeistzustande im Jenseitsbereiche geht so vor sich, class wahrlich alles Materielle (das Grobmaterielle des physischen Lebens) schon beim Überschreiten der Schwelle des Wandels (LebenTod) dahinschwindet und im materiellen Bereich der Welt zurückbleibt. Einzig und allein der Geist mit allen seinen Kräften und gesammelten Evolutionswerten überschreitet die Schwelle Leben—Tod.


Tritt der Geistkörper nun ein in den Jenseitsbereich, dann fühlt er sich Frei und friedvoll, voller Liebe und freigelöst von allen irdischen materiellen Belangen. Sich im genau gleichen Lebensraume befindend wie zur Zeit des physischen Lebens, sind ganz einfach Raum und Zeit des Jenseits anders dimensioniert. Dies besagt, dass der Jenseitsbereich olso genau dort zu finden ist, wo sich ouch die materielle Welt befindet, nur eben in anders dimensionierter Form — in feinstofflicher und folglich für den Menschen mit allen seinen grobmateriellen Sinnen nicht mehr feststellbarer Form.


In diesem Jenseitsbereiche spielt auch die Zeit keine Rolle mehr, weil die Zeit dort zur Faktorenlosigkeit wird und aufgeht in der Allgrosszeitlichkeit, wodurch die dort lebende Geistform keinem Zeitgefühl mehr unterworfen ist, wie dies den materiellen Lebensformen auf der grobmoteriellen Welt eigen ist. So könnte man im Bezuge auf die Zeit im Jenseitsbereiche nach menschlichem Ermessen praktisch von einer Zeitlosigkeit sprechen, was jedoch nicht der genauen Richtigkeit entspricht, weil ja ouch dort die Zeit existiert, nur eben in enders dimensionierter Form, wodurch eine einzige Sekunde dort eine Ewigkeit nach irdischen Begriffen umfasst.


Doch was unternimmt nun eine Geistform im Jenseitsbereiche? Dies ist sehr einfach zu erklären: Tritt die Geistform vom materiellen Lebensbereich hinüber in den geistigen Jenseitsbereich, dann ordnet sie sich ein in dos Lichtgebilde der dort existierenden Geist-Wir-Form. Dieses Lichtgebilde der Geist-Wir-Form ist eine Zusammenordnung und Zusammenfügung oiler im Jenseits existierenden Menschen-Geistformen, die in ihrer Zusammenfügung und Zusammenballung für das menschliche Verhältnis als riesige hell-lichtausstrahlende milchig wabbernde Wolke gesehen werden kann, die wie ein Nebelgebilde erscheint, jedoch selbststrahlend in hellstem Lichte, das ober normalerweise dem materiellen Menschenauge unsichtbar ist.


Dieses Geist-Wir besteht ous unzählbaren Mensch-Geistformen, die sich zusammen- und aneinandergefügt haben und so eine absolute Einheit bilden, in der aber jede Geistform individuell für sich selbst ebenfalls eine eigene Einheit verkörpert.


In dieser Geist-Wir-Form lebend als vorallzeitliches, wirkliches SEIN, durcharbeitet die einzelne Einheit Geistform alle im materiellen Leben registrierten Werte, die in den Speicherbänken festgehalten und von dort abgezogen werden, urn sie umzuwandeln in ein effectives Wissen, effective Weisheit und wahrliche Liebe. Es sind diese im materiellen Leben registrierten Werte jedoch ausschliesslich und ohne Ausnahme nur solche, die von geistigem Evolutionswert sind, und die das spätere Leben nach der Inkarnation im Evolutionsbereiche wieder weiterzuführen vermögen.


In der Geistsphäre der Speicherbänke aber sind auch sämtliche Impulse aus dem materiellen Lebensbereich gespeichert, wie auch dos gesamte materielle Wissen, Regungen, Empfindungen und Emotionen usw., die notwendigerweise wieder in die nächsten materiellen Leben hinübergetragen werden, urn dort impulsmässig neuerlich freigegeben zu werden in das materielle Ünterbewusstsein und in das materielle Bewusstsein, wodurch alles dann abermals zur Geltung gelangen kann.


Diese Impulse aber werden im Speicherbankbereiche nur gespeichert gehalten, jedoch nicht verarbeitet, weil hierzu ein materielles Leben mit den materiellen Erfahrungen und Möglichkeiten erforderlich ist.

Also werden im Jenseits von der Geistform nur jene im materiellen Leben gespeicherten Werte weiterverarbeitet, die rein geistiger Strukturwerte sind, bis sie ihren eigentlichen erreichungsmöglichen gegenwärtigen Höchstwert erreichen.


Durch diese Höchstwerte nun wird durch die Geistform dann auch das spätere materielle Leben wieder bestimmt. Ünd sind dann einmal alle aus dem vorigen materiellen Leben mitgebrachten Geiststrukturwerte bis ins letzte Jota verarbeitet und zu erreichungsmöglichen gegenwärtigen Höchstwerten umgeformt, dann wird die Geistform wieder inkarnationsfähig, wonach sie dann wieder geboren wird in einem physischen Körper, um durch das neue materielle Leben neuerliche Werte zu sammeln und der Evolution eingeordnet zu bleiben. Dies im Normalfalle und im Normalablauf der Erfüllung der Gesetze und Gebote des Lebens, der Inkarnation und Reinkarnation.


Erfolgt nun zum Beispiel durch einen zwingenden Einfluss eines Menschen eine zu frühe Reinkornation (was bereits zu Lebzeiten des Menschen zwingend bestimmt werden kann, weil er sich zum Beispiel zu sehr vor dem Tode fürchtet und deshalb das materielle Leben nicht verlassen will), dann treten beim zu früh Wiedergeborenen sehr starke und für diesen Menschen noch unverdaubare Rückerinnerungen auf (unverdaubar, weil er sich mit der Wahrheit noch nicht zu konfrontieren vermog und diese daher nicht verkraftet), die ihn kein normales materielles Leben mehr führen lessen und ihn in der Regel zum Wahnsinn treiben, zur Verrücktheit oder zum Irrsinn, well dos materielle Bewusstsein verwirrt wird infolge Nichtverkraftung dieser Belenge.


Noch viele weitere Dinge wären diesbezüglich zu nennen, doch sollen hier ja nicht die Ausortungserscheinungen diesbezüglicher Form dargelegt werden, sondern die Formen und Zusammenhänge des Lebens und des Todes. Aus diesen Erklärungen geht hervor, dass die verschiedensten und unmöglichen Behauptungen verschiedenster Buchautoren, die Bücher über des Jenseits schreiben, barster Ünsinn sind.


Jenseitsmöchtegernkenner, in der Regel sektiererisch angehaucht oder fanatisch verrückt, stellen die unmöglichsten Behauptungen darüber auf, wie das Jenseits beschaffen sei und was den verstorbenen Menschen dort erworte usw. So wird behauptet, dass der Mensch im Jenseits einen Läuterungsprozess durchmachen und dort Qualen erleiden masse, well er im materiellen Leben Sünden begangen habe. Anderweitig sei es ouch so, class sich viele unrichtig gelebte Menschen im Jenseits erst monate- oder jahrelang an den Zustand gewöhnen müssten, oder class sie sehr lange Zeit dort drüben einfach nicht wahrhaben wollen, dass sie schon längst gestorben sind usw. Usf.


Doch nicht genug mit diesem Unsinn, denn ein ganz Verrückter namens Arthur Ford, der sich während mehr als 40 Jahren als weltbestes Medium im Bezuge auf Jenseitskontakte (die in der Regel nichts als Schwindel sind) nannte, behauptete sogar wahnwitzigerweise, dass ihm Verstorbene sehr genau erklärt hätten, wie es dort drüben aussehe und weiche Regeln dort herrschen warden. So soll zum Beispiel ein Säufer im Jenseits noch solange weitersaufen können, bis er sich yam Alkohol entwöhnt habe usw.


Ein anderer sektiererisch Verrückter schreibt wortwörtlich: "Das Zusammentun Gleichgesinnter im Jenseits macht es namentlich düsteren Geistern in der Regel schwer, den Lichtweg zu erkennen und zu gehen, so dass es vielfach vorkommt, dass sie Jahrzehnte, ja Jahrhunderte, wenn nicht Jahrtausende in ihrem unglückseligen Zustande verharren, bis sie ihn satt haben, die Belehrungen jenseitiger Gottesboten und Lehrer annehmen und den ihnen gezeigten Weg zum Licht und der wahren Glückseligkeit gehen." So also die Worte eines weiteren Verrückten mit seiner verdammten sektiererischen Form, der sich Peter Helfer nennt, Schweizer ist, und die Menschen mit seinem idiotischen Sektierer-Ünsinn ebenso verrückt macht und in Angst, Schrecken und Verzweiflung treibt, wie ouch viele andere seinesgleichen.


Was geschieht nun, wenn der Mensch an die Schwelle des Todes tritt, urn hinüberzuwechseln ins Jenseits? Was ist die Wahrheit von all den Erzählungen und Behauptungen, die in so vielfältiger Form kursieren und abgegeben werden? Nicht eine einzige entspricht der Wirklichkeit, nicht eine einzige. Doch warum das? Ganz einfach: Alles ist nur aufgebaut auf Angst, auf Täuschungen und Wahn, die in der Regel in den Irrlehren der Kultreligionen beruhen.


Die Wahrheit sieht so aus: Je nachdem, wie der Mensch sich der Wahrheit widmet und mit dieser lebt, wird sein Wechsel stattfinden vom Diesseits zum Jenseits, voller Angst und Schrecken, voller Gleichgültigkeit, voller Hass oder voller Liebe und Freude.


Gewaltsame Tode durch Ausseneinwirkungen sind in der Regel mit Furcht und Schrecken verbunden und haben einen so sehr schnellen Wechsel vom Leben zum Tode zur Folge, class die Wechselerscheinungen völlig dahinfallen, wie ouch bei jeder anderweitigen blitzartigen Todesart oder bei einer Todesart, da durch Gift usw. ein Tiefschlaf bis zur Bewusstlosigkeit erzeugt wird, der dann zum Tode führt.


Stirbt nun ein Mensch auf ganz natürliche Weise (auch wenn diese erzwungen sein sollte durch Schädigung des Körpers usw.), dann treten ganz bestimmte Symptome in Erscheinung, die far jegliche menschliche Lebensform einheitlich sind. Einige Zeit vor dem eintretenden Tode (oft schon Stunden zuvor je nachdem) wird sich der Mensch bewusst (ob er nun im Koma liegt oder noch bei vollem Bewusstsein ist, spielt dabei überhaupt keine Rolle, wenn das Koma nicht künstlich erzeugt ist), dass seine Lebensuhr nun abzulaufen beginnt, dass er also sterben wird. Oft will der Mensch dies allerdings nicht wahrhaben, weshalb er sich gegen diese Tatsache auflehnt oder aber sich darüber freut, je nachem, wie seine Lebensweise war und wie er sich zu diem zu stellen vermag.



Es treten da dann Furcht und Schrecken in Erscheinung, oder aber eine sehr freudige Ruhe usw., je nach der vorangegangenen Lebensweise und der Einstellung des betreffenden Menschen zum Leben und zum Tod usw.


Kommen nun die letzten Lebensminuten an den Sterbenden heron, donn tritt die eigentliche Wechselphase oder Übergangsphase in Erscheinung, die je nach vorangegangener Lebensweise und Einstellung usw. ebenfalls verschieden ist, so ein in negativer Form gelebter Mensch schreckliche Bilderscheinungen haben kann, die ihm eine wahrliche Hölle bereiten und ihm alle Schrecknisse einer Verdammnis vor Augen führen, was zu Schreikrämpfen und hysterischen Furchttiraden führen kann, im Gegensatz zu dem Menschen, der in Erfüllung der Wahrheit gelebt hat oder aber einfach im festen Glauben, dass er richtig gelebt habe usw., der in diesem Augenblick wahrliche Ruhe findet und sich des Friedens bewusst wird, der ihn im Jenseitsbereiche erwartet.


In diesem Zustande, der in der Regel Minuten dauert, jedoch je nach der Verschiedenheit des Menschen in seinem gesamten Wesen aber auch längere Zeit dauern kann, ist er für die Ümwelt normalerweise nicht mehr ansprechbar (wenn sich der Sterbende in diesen Zustand hineingleiten lässt), doch aber ist es so, dass er mit allen seinen in der Funktion erhöhten und in diesem Zustande höchstsensibilisierten Sinnen alles, was urn ihn her vor sich geht, aufnimmt und registriert, so nicht nur gesprochene oder geflüsterte Worte, sondern auch Gedanken, die unter Ümständen Tausende von Kilometern von seinem Sterbeort entfernt gedacht werden. Seine in diesem Zustande hochsensibilisierten Sinne sensibilisieren aber zugleich auch seine Bewusstseinskräfte, durch die er in Order seine Geisteskräfte frei zu machen vermag, wenn er dies wünscht, wodurch er plötzlich zu Dingen fähig wird, die er zu seiner Lebzeit und im Vollbesitze seiner physischen und psychischen Kräfte nicht zu tun vermochte.


So wird es dem Sterbenden plötzlich möglich, sich in seinem hochsensibilisierten Zustande durch seine ihm plötzlich nutzbaren Geisteskräfte bemerkbar zu machen, je nach seinem Wunsche und Willen. So kommt es, doss wenn sich ein Sterbender noch irgendeinem ihm sehr nähestehenden Menschen bemerkbar machen will, dieser ganz plätzlich und scheinbar aus dem Nichts eine ihn rufende Stimme hört; oder class er von einem eigenartigen Gefühl befallen wird, dos ihm sagt, dass der und der Mensch nun stirbt; oder doss in seiner Wohnung plötzlich und aus ihm unerklärlichen Gründen ein Spiegel zerbricht, eine Vase oder sonst etwas von einem sicheren Standort sich befreit, zu Boden fält und zerbricht usw. Usf.


Dies alles beruht ganz einfach darauf, dass der Sterbende durch seine plötzlich hochsensibilisierten Sinne und hochsensibilisierten Kräfte des materiellen Bewusstseins seine Geisteskräfte telepathisch oder telekinetisch benutzt und durch diese sich bei einem Menschen so bemerkbar macht, wie dies vorgehend beschrieben wurde, indem er seine Stimme bei bestimmten ihm nahestehenden Menschen erklingen lässt oder aber Gegenstände durch telekinetische Kräfte bewegt usw.


Hat sich der Wechsel vom Leben zum Tod vollzogen, dann verlässt die Geistform in blitzartiger Geschwindigkeit den Körper. Das heisst, in dem Augenblicke, do der Körper seine Lebensfunktion einstellt, verlässt der Geist denselben, wodurch der Körper leblos wird. Dieser Vorgang ist eine Ubereinstimmung des Geistes mit dem Körper, die beide nur dann und solange miteinander in Funktion und im Leben stehen können, wenn beide lebend aktiv sind.


Verlässt der Geist den physischen Körper, dann befindet er sich bereits in seinem nafürlichen Element, nämlich im andersdimensionierten Jenseitsbereich, wobei dieser Wechselvorgang sich mit einer derartigen Geschwindigkeit vollzieht, class er mit menschlichen Zeitmessungsapparaturen nicht erfasst werden kann. Der dem Körper entwichene Geist aber schliesst sich im jenseitigen Bereiche nicht sofort der dart existierenden Wir-Form an, sondern erst Sekunden später.


Nach der Loslösung des Geistes vom Körper und dessen blitzartigem Eingang ins Jenseits, entschwebt dieser über den verstorbenen Körper hinaus und vermag diesen durch seine Empfindungen noch zu sehen und zu erkennen, so aber ouch die Ümgebung und alle jene Hinterbliebenen usw., die den Sterbenden in den letzten Todessekunden materiell bewusstseinsmässig noch beschäftigt haben. Doch vom Geiste aus besteht nicht mehr die geringste Beziehung zu ihnen, wie ouch nicht zu dem einen Sekundenbruchteil zuvor verlassenen eigenen physischen Körper.


Die Bande zwischen ihnen sind zerrissen, und schon beim Verlassen des Körpers besteht zwischen dem Geiste und dem Körper keinerlei Verbindung und Beziehung mehr, wodurch sich der Geist in seinem wahrlichen Element, dem Jenseits, auch schon Sekunden später in die WirForm einordnen kann, ohne auch nur im geringsten noch an irgendwelche irdische und materielle Belenge gebunden zu sein.


Noch einmal soil ganz klar und eindeutig darauf hingewiesen und erklärt sein, class nach dem Tode und im Jenseitsbereiche weder Angst nod, Furcht und Schrecken zu empfinden sind, weder für jene Menschen, die mit richtigen Lebenseinstellungen gelebt haben, noch für jene, die mit absolut falschen Lebensweisen lebten. Der Jenseitsbereich ist absolut neutral-positiv ausgeglichen und unterliegt nicht dem Negativen und Positiven in dem Sinne, wie dies der Mensch von seinem eigenen Denken, Tun und Verhalten her selbst bestimmt und kennt.


Dies aber bedeutet nun nicht, doss der Mensch folgedessen einfach und gerade so leben kann, wie ihm dos beliebt, ohne die schöpferischen Gesetze

und Gebote usw. zu beachten, denn wenn er diese nicht befolgt, dann erleidet er Schaden.


Dieser Schaden aber ist  vieles grösser und schlimmer für den Menschen, als ihn alle Lügen der Kultreligionen zu beschreiben vermögen mit ihren angeblichen Fegefeuermärchen und sonstigen Höllenqualen und Schrecknissen der Finsternis. Dies darum, well durch die vom Menschen gelebte folsche Lebensweise und dem gesamten darin verankerten Komplex des Falschen sich sein innerer Zustand dementsprechend bildet und ihm einerseits so Himmel und Hölle bereitet, andererseits aber ouch, weil sich sein äusseres Leben dementsprechend so bildet, dass er auch dort in irgendeiner Form im Himmel oder in der Hölle lebt.


Wie diese Formen verlaufen, das ist schwerlich zu erklären, denn von Mensch zu Mensch sind sie individuell verschieden, doch aber steht eines klar und deutlich fest, class leder Mensch eines Tages unweigerlich von seiner eigenen Lebensweise eingeholt wird und dann dementsprechend weiterleben wird, weil er sich durch diese Lebensweise seine gesamte Zukunft selbst gestaltet, ob nun in diesem Leben oder erst im nächsten oder übernächsten, das spielt dabei keine Rolle, well die Bestimmung der Lebensweise eine so sehr sichere Programmierung darstellt, class sie sich mit der Präzision der absoluten Perfektion erfüllen muss.




I