FIGU Studiengruppe Sverige
Fria Intresseföreningen för Gräns-
Ytterligare ett ord angående överbefolkningen
ur Überbevölkerung 4
Översättning: Ingvar Abrahamsson
Überbevölkerung 4
Ein weiteres Wort zur Überbevölkerung
F.I.G.U. Freie Interessengemeinschaft Semjase-
Was sagen andere zum Thema Überbevölkerung?
von Elisabeth Moosbrugger, Deutschland
Schon bevor Billy 1953 den Kampf gegen die Überbevölkerung öffentlich aufgenommen hat, der durch die F.I.G.U. fortgeführt wird, gab es kluge und weise Köpfe auf dieser Welt, die vor diesem grössten Übel aller Zeiten sehr eindringlich und unmissverständlich gewarnt haben. Drei dieser weit vorausdenkenden Menschen sollen stellvertretend für all die zu Wort kommen, die den unerschünedichen Mut und die notwendige Kraft aufbrachten und sich nicht durch schlotternde Angst und erbärmliche Feigheit vor dem Aussprechen der Wahrheit drückten. Der englische Theologe, Historiker und Wirtschaftswissenschaftler Thomas Robert Malthus (17.2.1766 bis 23.12,1834) wie bereits im Jahre 1798 auf dieses kommende Problem hin, So kann man über ihn nachlesen: "Während er eine Pfarrei betreute, beschäftigte er sich — anlässlich des durch die einsetzende Industrialisierung wachsenden Massenelends — mit bevölkerungstheoretischen Fragen und veröffentlichte 1798 das Standardwerk 'Ein Versuch über das Bevölkerungsgesetz und seine Auswirkungen auf die künftige Verbesserung der Gesellschaft'. In seinem berühmten Essay hat er die seither unter seinem Namen bekannte Doktrin veröffentlicht, nämlich dass der Zuwachs der
Bevölkerung einem geometrischen, der Zuwachs der Lebensmittel jedoch einem arithmetischen Gesetz folgt; dass diese Umstände die Lebensverhältnisse der Armen immer hoffnungsloser gestalten; dass weiterhin die Mittel des Lebens schliesslich nicht mehr hinreichen, es sei denn, dass Hungersnöte oder Kriege die Bevölkerung der Erde vermindern; dass von zu frühen und unbedachten Ehen abzuraten sei, und dass die Menschen sich einer Selbstkontrolle ihrer Vermehrung befleissigen sollten."
Der englische Schriftsteller Aldous Leonhard Huxiey (26.7 1894 bis 22.11. 1963) warnte vor
dem blinden Fortschrittsglauben bereits in der ersten Hälfte des 20. Jahrhunderts. lhn beunruhigte der steile Anstieg der Bevölkerung auf unserem Planeten zutiefst. Im Jahre 1954 machte er dann folgende Feststellung: "Ungelöst wird dieses Problem alle unsere anderen Probleme unlösbar
machen," Ebenso erkannte er, dass in der Einengung unseres Lebensraumes durch die Überzahl von uns allen die grösste Gefahr für die Freiheit des Menschen liege. "Wenn eine immer grössere Zahl von Menschen in der Zukunft sich um die dann immer knapper werdenden Naturschätze raufen, blüht der Weizen der Diktatoren. Sie werfen sich dann als Heilsbringer auf, wenn der Ruf nach einer immer dringender werdenden Lösung und damit auch nach dem starken Mann immer lauter wird. Eine Menschheit in Not wird eine leichte Beute rücksichtsloser Gewaltherrscher."
Als dritten im Bunde möchte ich den Astrophysiker Professor Heinz Haber (15.5. 1913 bis 13.2.1990) zu Wort kommen lassen. im Jahre 1973 schrieb er in seinem Buch 'Stirbt der blaue Planet?'
nachfolgend genannte Ausschnitte. Er brachte sogar das Kunststück fertig, die für die Erde naturerträgliche und naturgegebene Bevölkerungszahl zu berechnen, womit bewiesen ist, dass nicht nur Billy und die 'Freie Interessengemeinschaft' von rund 500 Millionen Menschen sprechen.
So kann man folgendes lesen: "Es ist in der Tat so, dass die dringlichsten Probleme der Menschheitszukunft um die Überbevölkerung unseres Planeten kreisen wie um ein Gravitationszentrum. … Mit dem Umsturz des Gleichgewichts seiner eigenen Bevölkerung droht der Mensch nun auch das
Gleichgewicht des ganzen Planeten umzureissen. Nur grösste und sofortige Anstrengungen können uns helfen, da wir auf einer menschlichen Zeitbombe sitzen, die einer baldigen Explosion unaufhaltsam entgegentickt. ...
Das Problem, das uns heute zum Ende des zweiten Jahrtausends unserer Zeitrechnung ins Gesicht starrt, ist mit Abstand die grösste Krise, die die Menschheit seit ihrem Ursprung je erlebt hat. Alle anderen geschichtlichen Ereignisse verblassen gegenüber diesem Problem zur historischen Bedeutungslosigkeit. Die Bevölkerungszahl der Menschen auf dem Planeten Erde ist im Rahmen der Kräfte der Natur aus dem Gleichgewicht geraten. Und das wie wir uns zuvor klargemacht hatten bedeutet im echten Sinne eine Katastrophe. …
wie viele Menschen es auf der Erde eigentlich überhaupt geben darf. Diese Zahl hängt ab von der Grösse unseres Planeten, von der
Sonnenenergie, die ihn laufend trifft, und von der Fähigkeit unserer Pflanzen, diese Sonnenenergie biologisch zu nutzen.
Eine einfache Rechnung zeigt sodann, dass die natürliche Toleranzgrenze unseres blauen Planeten die Zahl der jeweils lebenden Menschen etwa 600 Millionen beträgt. …
rillt sehen wir, dass wir nur deswegen über unsere als natürlich Grenze von 500 Millionen hinauswachsen konnten, weil wir zuitlitzlich Energien in Anspruch genommen haben. Zu einem überwiegenilon Prozontsatz gewinnen wir diese Energien aus der Verbrennung von foule Brennstoffen: Kohle, Öl und
Erdgas. Das leidige Problem der Umweltverschmutzung wird oft lediglich den Auswüchsen unserer modernen Industriegesellschaft und der Habgier des kapitalistischen Systems zugeschrieben.
Bei näherer Betrachtung sieht man, dass das völlig falsch ist. Letzten Endes gehen alle diese Probleme zurück auf den Druck der stets wachsenden Bevölkerung, der sich in den westlichen Ländern genauso bemerkbar macht wie in den sozialistischen Ländern und in den Nationen der Dritten Welt. …
Heute, da jeder weiss, dass es schon viel zu viele Besatzungsmitglieder auf unserem Raumschiff Erde gibt, müssen wir uralte Vorstellungen und überlieferte Traditionen über die menschliche Vermehrung mit
völlig neuen Augen sehen lernen. …
Den meisten von uns ist in den Jahrzehnten bis zur Mitte dieses Jahrhunderts entgangen, mit welcher Geschwindigkeit sich die Woge der Erdbevölkerung hochzutürmen begann, dass genauso wie bei einer grossen Woge im Pazifik in kurzer Zeit etwas ganz Entscheidendes passieren muss. …
Schon zuvor hatten wir darauf hingewiesen, dass bei dem heute immer dringlicher werdenden Problem der Superentwicklung zwischen Ursache und Wirkung so schwer zu unterscheiden ist. Das ist auch der Grund, weshalb man für die verschiedenen Missstände im heutigen Zustand unseres blauen Planeten das schuldige Element nur sehr mühsam
herausschälen kann. Hinzu kommen noch zwei psychologische Elemente, welche die Einsicht in unser Problem so sehr erschweren. Die langsam sich immer mehr zum Schlechten wendenden Umstände kommen uns nicht so recht zum Bewusstsein, da sie von Tag zu Tag nur unterschwellig anwachsen. So 'gewöhnen' wir uns an den von Tag zu Tag steigenden Gestank in unseren Grossstädten und an die von Tag zu Tag steigende Lärmbelästigung. …
Jegliche Einsicht, dass ein Zuwachs der Bevölkerung trotz grösster Anstrengungen zu einer dauernden Weiterverarmung führen muss, scheint der Menschheit vielfach noch völlig zu fehlen. …
Vor wenigen Jahren hat eine Reihe von führenden Ökologen und Ernährungswissenschaftlern den Vorschlag gemacht, man solle in Indien bei Hungersnöten dieser Art nicht mehr helfen. Das klingt so brutal und unglaublich inhuman, dass man sich darüber nur aufregen kann. In Wirklichkeit haben diese Experten ihren Vorschlag im Geiste christlicher Nächstenliebe gemacht, wenn man diese christliche Nächstenliebe an der Zahl der Menschen, deren Leiden man mildert, misst. Hilft man nämlich Indien in einer Hungersnot, so gibt man der Bevölkerung dieses Subkontinents die Möglichkeit, zu überleben und ihre durchschnittliche Bevölkerungszunahme von etwa einer Million Menschen pro Monat Fortzusetzen.
Wir müssen unsere unbändige Fruchtbarkeit zügeln, unsere zerstörerische Vermehrung zum Stillstand bringen und uns sogar in unserer Zahl entscheidend zurückentwickeln. ...
Wenn wir also weltweit eine Geburtenkontrolle anstreben, so haben wir es mit gewaltigen Hindernissen zu tun, die in unserer Biologie, in unserer Psychologie und in unserer tief verwurzelten Tradition verankert sind. Viele nachdenkliche Menschen, die sich diesem Problem gewidmet haben, sind sehr pessimistisch. Es sieht überhaupt nicht so aus, so sagen sie, als ob diese gewaltigen Barrieren in den nächsten 20 oder 30 Jahren niedergerungen werden können, Ja, selbst diese Zeit erscheint zu lang. Das ist der Grund, weshalb eine Bevölkerungszahl von acht, zehn oder vielleicht sogar zwölf Milliarden während der ersten Jahrzehnte des nächsten Jahrhunderts unvermeidlich erscheint. Die Pessimisten unter uns haben alle grossen Argumente auf ihrer Seite, ...
Die Hoffnungen unserer Optimisten gründen sich freilich darauf, dass wir als Menschheit die Gründe für unser Dilemma begreifen. Daher ist es wichtig, dass jeder die Naturgesetzlichkeit, in die unser Planet und wir eingebettet sind, versteht. Nur dann
können wir sinnvoll handeln. ...
Es zeigt sich nämlich, dass wir mit unserem Tun und Lassen heute schon für das Schicksal unserer Gattung auch im nächsten Jahrtausend eine ziemlich Verantwortung tragen.
Ein weiteres Wort zur Überbevölkerung
von Barbara Harnisch, Schweiz
Überbevölkerung ist ein Thema, das nicht nur die Drittweltländer und die Regierungen betrifft, sondern auch die westliche sogenannte reiche Welt sowie jeden einzelnen Menschen. Eigentlich ist es längst nicht mehr verständlich, warum der Mensch der Erde nicht begreifen will, dass alle Probleme dieser Welt und sämtliche Übel allein daraus resultieren, dass es einfach zu viele Menschen gibt. Wir treten einander auf die Füsse, lallen einander auf die Nerven und entwickeln uns langsam aber sicher zu nurmehr funktionierenden angepassten Wesen. Dabei verlernen wir aber immer mehr, wirklich Mensch zu
sein. Bei uns in der westlichen Welt sind vielleicht die Auswirkungen der Überbevölkerung noch nicht so drastisch wie für die Hungernden in der dritten Welt, doch zeichnen sich auch hier die ersten
Katastrophen ab, die die alles überschwemmende Menschheilsmasse mit sich bringt. Die Zahl der Arbeitslosen steigt rapide an, dadurch steigt zwangsläufig auch die Zahl der Kriminellen an, denn wer nichts hat, der nimmt es sich, so lautet die allgemein übliche Regel. Dass dies zu grausamen Menschenabschlachtungen und entsetzlichen Kriegen führt, das beweisen die täglichen Schauernachrichten. Gerade bei uns in der Schweiz, die ein winzig kleines Land ist, gar verschwindend klein auf dem Erdenrund, wähnen wir uns sicher und wohlbehütet, denn es ist ja alles so wohlgeordnet, und der Staat hat alles fest im Griff. Nur will ich bestimmt nicht das Staatswesen der Schweiz kritisieren, denn zweifellos ist es ein Land mit den bestgehaltenen Gesetzen, denn sonst
ginge es uns längst nicht mehr so gut. Aber gerade auch deshalb verhalten wir uns allzu sorglos gegenüber den Problemen ganz in unserer Nähe, gerade so, als ob die Überbevölkerung mit all ihren Übeln und die Zerstörung des Planeten an den Landesgrenzen halt machen würden. Erst der eine oder andere spürt langsam aber sicher am eigenen Leib, dass es auch bei uns nicht immer so weitergehen wird. Viele haben keine Arbeit mehr oder verdienen zu wenig, um sich und die Familie noch ernähren, erhalten und fördern zu können. Doch noch immer fühlt sich der einzelne nicht betroffen, denn solange es nur der Nachbar ist, kann uns ja das Übel dieser Welt egal sein.
Es ist unvorstellbar, dass der einst so wundervolle blaue Planet nahezu vollständig zerstört wurde von Lebewesen, die zu Höherem und Höchstem berufen wären. War früher die Natur für den Menschen eine Erholung in allen Bereichen, so muss er sich und vor allem die heranwachsende Generation jetzt davor schützen. Ganze Arten von Flora und Fauna existieren bereits nicht mehr; das Licht der
Sonne, das das Leben erhalten sollte, ist zur tödlichen Strahlung geworden, weil
die Ozon-
Die Liste der Gefahren, die das Leben durch eigenes Verschulden mit sich bringt, ist endlos. Unsere Zeit auf Erden lässt sich nicht mehr als Leben bezeichnen, sondern nur noch als nackter Kampf ums Überleben
angesichts a der Gefahren und Risiken. Und warum? Weil der Mensch in seiner Unvernunft sich wie die Meerschweinchen vermehrt, weil er dadurch mehr Rohstoffe von der Erde bezieht, als diese zu geben vermag, weil er durch seine grosse Zahl mehr Abfall produziert, als die Erde wieder umarbeiten kann, und weil er durch seine voranschreitende Forschung derart viele Gifte produziert, dass die Erde unter derer Last kaum mehr atmen kann.
Die Erde hustet und spuckt, sie ist ausgehöhlt und gepeinigt und droht zu ersticken, doch noch immer bringt sie Jahr für Jahr prächtige Farben hervor und gibt dort Menschen aus letzter Kraft, was die kranke Natur noch übrig hat.
Es ist aber allgemein bekannt, dass kranke Lebewesen sich kurz vor dem Tod noch einmal aufbäumen, dass also eine scheinbare Besserung eintritt. Treibt nicht ein kranker Baum Früchte, weil er spürt, dass er stirbt, und kommt es nicht vor, dass ein Mensch, der monatelang bettlägerig war, kurz vor seinem Tod plötzlich aufstehen und sogar für kurze Zeit gehen kann?
Auch unser Planet ist ein Lebewesen, das atmet und pulsiert, aber der Mensch hat es durch seine masslose Überbevölkerung ausgeschlachtet, er hat alles zerstört; seine eigene Heimat hat er vergiftet, ausgebrannt und gepeinigt. Was, wenn die Natur ganz plötzlich kollabiert, weil das Innere des Planeten ausgehöhlt ist und durch das Gewicht der riesigen Masse Menschheit erdrückt wird, weil die Wälder und die Gewässer vernichtet und tot sind und die Luft vergiftet ist?
Es wird mit Sicherheit soweit kommen, denn wir können nicht aufhören, die Erde zu plündern im Übermass, wenn die Bevölkerung der Erde weiterhin täglich um rund 300 000 Menschen zunimmt. Wir müssen also damit rechnen, dass das Ökosystem zusammenbricht, und zwar nicht erst in ein paar Jahren, sondern jetzt, heute. Dann haben wir keine Chance mehr zur Änderung und zur Umkehr und wir können auch nicht einfach unsere Sachen packen und irgendwohin verreisen, wo es besser ist. Die
Erdenkugel schwebt im unendlichen Raum, und wenn sie ihr Leben aushaucht, weil der Mensch sie umgebracht hat, dann muss auch der Mensch mit ihr vergehen. Nichts wird dann mehr davon zeugen, dass einst ein wundervoller blauer Planet mit menschlichem Leben existierte. Sein Licht wird einfach erloschen und die Menschheit mit einem Schlag ausradiert sein. Diese Tatsache scheint aber der Bewohner dieses Planeten einfach zu vergessen. Er glaubt, dass irgendwann schon ein Wunder geschehen würde, dass irgendwoher eine Lösung kommen wird. Es wird aber kein Wunder
geschehen, vielmehr wird die düstere Prophezeiung des Weltendes näherrücken, wenn wir nicht alle gemeinsam einstehen für eine sofortige Änderung der Lage. Zur positiven Veränderung gibt es aber nur eine einzige Lösung: Die Menschheit muss schrumpfen! Es kann und darf uns nicht gleichgültig sein, was auf der anderen Seite des Erdenrundes Schreckliches geschieht, denn es betrifft jeden einzelnen Menschen unmittelbar.
Wir leben und existieren alle auf demselben Boden,, und wir alle sind darauf angewiesen.
Was ist es nur, das den Menschen so blind, taub, stumm und gleichgültig macht? Tägliche
Katastrophenmeldungen rühren ihn nicht; er ist zwar kurze Zeit erschüttert, doch
das vergeht schnell. Er nimmt die Schauernachrichten gelassen hin und merkt dabei
nicht, wie er mehr und mehr degeneriert zur simplen Figur mit Namen Mensch. Claus
Jacobi meint in seinem Buch 'Uns bleiben 100 Jahre': "Wie die Bevölkerungs-
Argument zu sagen: "Ja, was soll ich denn allein gegen die Regierung und gegen die Öffentlichkeit unternehmen", denn der Mensch macht die Öffentlichkeit aus. Jeder einzelne kann etwas tun, und sei es auch nur, dass er in seinem nächsten Umfeld auf den Ursprung allen Übels aufmerksam macht.
Wir haben die Wahl. Entweder unterschreiben wir jetzt unser eigenes Todesurteil und somit das der gesamten Menschheit, oder aber wir führen sofort und radikal Massnahmen ein, die die ständig ansteigende Zahl der Menschheit wirksam eindämmt. Dafür gibt es nur einen einzigen Weg: Wir müssen die meerschweinchenartige Vermehrung der Menschheit stoppen. Wir müssen verhindern, dass Leben gezeugt wird, denn einmal auf der Welt, hat jede Lebensform das Recht, ihre Lebensspanne bis zum natürlichen Ende zu durchlaufen. Massnahmen können also nicht erst ergriffen werden, wenn der Mensch schon da ist, sondern sie müssen so eingesetzt werden, dass keine neuen Menschen nachkommen können für eine Zeitspanne von sieben Jahren, nach einem
bestimmten System. Das aber ist einer der wundesten Punkte überhaupt, denn lieber stellt der Mensch Kinder wie am laufenden Band auf die Welt und versucht erst danach verzweifelt, den allgegenwärtigen Problemen wie Nahrungsmangel, Umweltgiften, Platznot, Arbeitslosigkeit usw.
Herr zu werden, als dass er vernünftig nachdenkt und einsieht, dass mit jedem Menschen mehr auf der Welt die Nöte und Probleme vermehrt und unlösbarer werden, Nur grenzenloser Egoismus kann
eine Familie noch verleiten, viele Kinder zu haben, denn niemand wird behaupten wollen, dass er heutzutage mehreren Kindern ermöglichen kann, was diesen durch festgelegte Gesetze rechtmässig
zusteht. So hat zum Beispiel ein Kind das Recht auf eine gesunde psychische und körperliche Entwicklung. Die Realität spottet aber solch ehrwürdigen Absichten Hohn, denn auf der ganzen Erde gibt es keinen Ort mehr, wo die Natur nicht bereits krankt. Damit sie sich erholen kann, braucht sie Zeit und Platz, und das ist nur realisierbar, wenn der Mensch sich in seiner Zahl vermindert zur naturgesetzmässigen Bevölkerung, die der Planet ohne Probleme zu tragen vermag. Jeder vernünftige Gärtner pflanzt nur gerade so viele Setzlinge in ein Beet, dass diese sich gesund entfalten können. Wären sie zu nahe beeinander, dann würden sie verkümmern und nichts davon wäre brauchbar. Genau so verhält es sich auch im Bezug auf den Menschen. Er kann nur wirklich Mensch sein, wenn er die nötigen Lebensvoraussetzungen besitzt. Das wiederum ist nur möglich, wenn nur
so viele Menschen die Erde bevölkern, wie diese zu tragen vermag. Den Behörden muss es überlassen bleiben, strenge Gesetze zur Durchführung von 7 jährigen Geburtenstopps und die damit verbundene Kontrolle einzuführen, und zwar solange, bis die Erdbevölkerung auf 529 Millionen
Menschen reduziert ist. Wer jetzt aber schreit, es sei doch das Recht jeder einzelnen Familie, selbst darüber zu entscheiden, der bedenke folgendes: Durch einen Geburtenstopp wird ja das
Kinderhaben nicht lebenslänglich verboten, sondern nur für jeweils sieben Jahre. Eine Frau ist etwa 20 Jahre lang im gebärfähigen Alter, also wird sie immer noch Kinder haben können, Der Geburtenstopp ist also kein Verzicht, sondern im Gegenteil ein Gewinn in allen Belangen.
Denn in 7 Jahren kann ein Mensch sehr viel an sich arbeiten, eine gewisse Reife erlangen und sich zusammen mit dem Partner evolutionieren, was wiederum dem Kind zugute kommt. Zudem, und das ist das Wichtigste, kann dann das Kind in eine Welt hineingeboren werden, die heilt, in der Menschen wieder Menschen sein können und all der guten Dinge mehr.
Abtreibung
von Edith Beldi, Schweiz
Wie vielen Menschen hätte es schon geholfen, wenn sie den Mut und die Durchsetzungskraft
aufgebracht hätten, gegen alle dummen, falschen muralisch-
In diesem Sinn will ich mich ganz klar zur Abtreibung stellen. Es gibt viele in denen es einfach nur die eine Lösung gibt, nämlich die Ahlrulbung. Vergewaltigung ist das, was mir als erstes in den Sinn kommt. Wer verkraftet eine solche, und wer möchte ein Kind aus einer solchen Verbindung?
Vielleicht ist diese Frau sogar verheiratet; was würde der Ehemann mit einem solchen Kind anfangen?
Ein durch Vergewaltigung gezeugtes Kind hätte es auch sehr, sehr schwer auf der Welt. Nur schon die Frage nach seinem Vater brächte viele Probleme. Hinzu kommt noch ein eventueller psychischer Schaden, den das Kind durch eine solche Zeugung mitbekommt. Wie wichtig der Psychezustand
beider Elternteile bei der Zeugung ist, kann in den Namensbüchern (erschienen im
Wassermannzeit-
Von einer vergewaltigten Frau wird von Grössenwahnsinnigen psyche-
Auch kann in vier Monaten keine Bestimmung aufgebaut werden, was sehr wichtig wäre für das junge Menschlein im Mutterleib. Zuerst müssen optimale Verhältnisse geschaffen werden, ehe eine Zeugung vorgenommen wird. Dieses Wissen ist aber in Vergessenheit geraten, trotzdem es für den Menschen von grosser Wichtigkeit ist. Das liegt wahrscheinlich dort verankert, dass die Kirche die Parole herausgab: 'Gehet hin und vermehret euch'. Als dritten Grund möchte ich auf Krankheiten hinweisen. Dank wissenschaftlichem und technischem Wissen ist es heute möglich, schon im Mutterleib festzustellen, ob das neue Menschlein mongoloid ist oder sonst eine andere Krankheit hat. Welch ein Vorteil. Werden für das spätere Leben belastende Krankheiten festgestellt, dann kann also eine Abtreibung vorgenommen werden, was in solchen Fällen für den Menschen nur von Vorteil ist. Jeder Mensch hat das Recht auf einen unversehrten Körper und auf ein unversehrtes Bewusstsein, damit er ein beschwerdefreies Leben führen und in seiner Evolution voranschreiten kann. Wie wir aus diversen Schriften von Billy wissen, ist bei einem Mongoloiden das Bewusstsein gestört, und nicht wie fälschlich angenommen der Geist. Der Geist kann nie gestört sein, nur das Bewusstsein. Also gehen in diesem Fall keine evolutiv wichtigen Impulse in das geistige Bewusstsein hinüber, wodurch dieser Mensch Zeit seines Lebens stagniert.
Die Geistform in einem solchen kranken Körper hätte dann einfach 30-
Es gibt noch Tausende von Gründen für eine Abtreibung, aber die vorgenannten scheinen
mir am wichtigsten. Eine Abtreibung stellt absolut keinen Mord dar. In bestimmten
Fällen ist es sogar absolute Notwehr> Wer das sechste Gebot des Dekaloges (erhältlich
bei der F.I.G.U., Wassermannzeit-
1 Du sollst nicht töten in Ausartung'. Die Logik und die Vernunft sind also immer massgebend> Mir ist von verschiedenen Fällen bekannt, da Frauen eine Abtreibung vorgenommen haben. Psychisch ging es ihnen am Anfang gar nicht gut, aber die Vernunft hat immer gesiegt, und alle waren froh, dass sie diese Entscheidung getroffen hatten. Dass es ein schmerzlicher Eingriff ist, sollte allen klar sein. Frauen, die sich aus Vernunftsgründen entscheiden abzutreiben, sind tausendmal verantwortungsvoller als jene, die alles mit sich geschehen lassen, das dürfte wohl auf der Hand liegen.
Aber nein, die Verantwortungsbewussten werden noch fertiggemacht von denjenigen, die absolut keine Verantwortung tragen wollen. Das ist der Welten Lohn. Meine Anerkennung und auch mein Verständnis haben alle jene Frauen, welche aus notwendigen Gründen in Vernunft eine Abtreibung vorgenommen haben oder dies tun. Natürlich darf sich eine Frau nicht einfach bedenkenlos einem Mann sexuell hingeben oder einfach ohne Verhütungsmittel sexuelle Liebe machen und denken, dass sie dann einfach abtreiben könne. Das nämlich wäre schon wieder Mord. Wenn ich 10 Salatsetzlinge setze und nur einen essen kann, dann aber alle restlichen ausreisse und wegwerfe, dann ist das eine Ausartung. Auch Abtreibung in dieser Form ist Ausartung, ja sie kommt dann sogar einem 11 Mord gleich. (Auch ein Salat ist ein Lebewesen, dem Ehrfurcht und Respekt gebührt, wie auch allen Tieren und Menschen.) Vor allem in unseren Breitengraden gibt es genügend Verhütungsmittel, welche die Frauen zu ihrem Schutz anwenden können, Schon in der Antike achteten die Frauen darauf, dass sie
sich vor unerwünschten Schwangerschaften bewahren konnten, In jedem Land wurden diesbezüglich eigene Ideen und Mittel hervorgebracht. So schluckten die Frauen in Japan z.B. Honig, in dem tote Bienen waren. In Nordafrika tranken sie Wasser, mit denen Leichen gewaschen worden waren, oder sie essen den Schaum vom Maul eines Kamels, Der babylonische Talmud gestattete: 'Ein Weib darf einen Becher Wurzelsaft trinken, um unfruchtbar zu werden' usw. Früher war sich die Menschheit mehr bewusst im Bezuge auf das, was unerwünschte Kinder anbelangte. Im römischen Reich z.B. hatten die meisten Frauen nur ein Kind, ein sogenanntes Wunschkind. Dieser Begriff ist seit
der Christianisierung und der Verbreitung des Katholizismus verschwunden, denn plötzlich wurde ein Trend gesetzt, Kinder zu zeugen wie Karnickel, nur aus dem einen Grunde, um einerseits noch mehr katholische Anhänger zu bekommen, und andererseits, um Kämpfer gegen die verhasste Obrigkeit zu haben, besonders während und seit der französischen Revolution. Diese Ideen sind solche von wirklich sehr kurzsichtigen Menschen gewesen und von sehr egoistischem Usprung.
Frauen, die wissend waren in Kräuterkunde, auch wissend in Sachen Kräuter, die eine
Schwangerschaft abzubrechen vermochten, diese wissenden Frauen, meistens Hebammen, wurden durch die Kirche als Hexen verfolgt und verbrannt; also genau die Frauen, die kräuterkundigen Hebammen, die eine Überbevölkerung hätten verhindern können.
Die Kirche sowie die französische Revolution sind die wirklichen Urheber der Überbevölkerung.
Die Kirche wollte so zur Weltmacht aufsteigen und die Revolution gegen die Obrigkeit
Krieg führen. Sie brauchten Gläubige und Krieger, einerseits um die Kirche zu stärken
und andererseits um die Obrigkeit zu stürzen. So wurden unaufhaltsam neue Menschen,
Nach-
Heimatland. Weil auf dem europäischen Kontinent kein Platz mehr war, weil da bereits eine gewisse Überbevölkerung vorherrschte, zog man aus nach allen Herren Ländern: Nach Amerika; dort bekehrten die Weissen die Roten; nach Afrika; dort versklavten die Weissen die Schwarzen; nach Asien; dort setzten sich die Weissen als Kolonialherren ein. Das normale Leben, das im Einklang mit der Natur lief, wurde durcsh die religiösen Einwanderer einfach zerstört und die andersfarbigen Menschen als minderwertige Kreaturen angesehen und demgemäss behandelt. Ihre Bräuche und Sitten wurden kurzerhand zerstört, und ein Mord mehr oder weniger war den Weissen einerlei.
Heute, da die Überbevölkerung so gross ist und alles immer enger wird, wo wollen da die Eroberer hingehen? Es gibt keine Kontinente mehr zu kapern. Wäre es nicht sinnvoll, einmal aus der Geschichte zu lernen und die Fehler nicht mehr zu begehen! Dass wir der Zeit entgegengehen würden, zu der es nur noch Wunschkinder gibt, das wäre eine schöne, gute Zukunftsaussicht, und zwar nicht nur bei uns Weissen, nein, auch bei den roten, schwarzen und gelben Menschenrassen. Ist es nicht ratsamer, eine Schwangerschaft abzubrechen, als Tausende und Milliarden im Elend zu sehen?
Ist es nicht an der Zeit, dass wir wirkliche Entwicklungshilfe leisten, nämlich Hilfe zur Selbsthilfe? Es wäre langsam angebracht, wieder gutzumachen, was wir Weissen in unserem Grössenwahn kaputtgemacht haben. Da denke ich vor allem an den afrikanischen Kontinent. Die
Menschen dort sind am Verhungern, während der Oberboss der katholischen Kirche dort auf Besuch geht und den Frauen verbietet, die Pille zu nehmen oder die Abtreibung durchzuführen. Verantwortungslos predigt er dazu den uralten Spruch: 'Gehet hin und vermehret euch'. Welch ein Mensch ist das? Einem solchen Menschen müsste man das Reden verbieten und ihn seines Amtes
entheben. Dies entspräche einem reinen Akt der Notwehr. Wo findet sich da bei all diesen
Verbrechenshandlungen noch die vielgepriesene Humanität, von der all die Verantwortlichen behaupten, so viel davon zu besitzen. Wie wir aus der Geschichte wissen, entstehen verheerende Folgen aus einer Überbevölkerung, und dass diese nicht noch weiter entstehen können, wäre es
langsam an der Zeit, die Abtreibung in Vernunft und guter Begründung allüberall auf der Welt offiziell zu gestatten.
Sterbehilfe, Schwangerschaftsabbruch, usw. und Wahrheit
von Christian Frehner,Schweiz
(Ein offener Brief an einen Heilpädagogen)
Sehr geehrter Herr G.
Ich danke ihnen für Ihren Brief vom 7. Oktober, in dem Sie mich bitten, Ihnen meine
Ansichten zur pränatalen Diagnostik, zum Schwangerschafts-
Die brisanten Themen Schwangerschaftsabbruch,
pränatale Diagnostik usw. können eben nicht einfach nur für sich selber betrachtet werden, sondern müssen unbedingt in den weiten Zusammenhang des gesamten Lebens usw. eingebettet sein, müssen als Teil eines Ganzen gesehen werden. Bevor ich beginne, muss ich noch zwei oder drei
wichtige Vorbemerkungen zum Thema 'Wahrheit' anbringen:
1. Dass es Wahrheit an sich gibt und
dass Wahrheit aber auch relativ ist (je nach Bewusstsein des Menschen erkennt dieser einen verschieden grossen Teil einer Wahrheit), das ist, trotz anderslautender Meinung vieler Menschen, eine Tatsache, also eine Wahrheit. Leider wird der Begriff Wahrheit häufig vorschnell und gedankenlos missbraucht, so vielfach dann, wenn es um den Bereich des Religiösen geht, so z.B.von der "Wahrheit des Glaubens' gesprochen wird, was ja höchst paradox ist, also widersinnig in sich selbst. (Im Gegensatz zu Wissen handelt es sich beim Glauben um etwas allzeitig Unbeweisbares; und
im Gegensatz zu einer Annahme, bei der man sich bewusst ist dass das Angenommene auch falsch sein könnte, wird beim Glauben etwas als wahr gedacht, das nicht wahr ist, sondern nur Illusion,
Halluzination oder Wahn. Glauben bedeutet auch, dass man es aufgegeben hat, in einem
bestimmten Bereich weiterzudenken und nach weiterer Erkenntnis zu streben, so z.B. beim Begriff Gott. Bildlich gesprochen ist Glaube also so etwas wie ein "selbstgewähltes Gefängnis'.) Andererseits
wird behauptet, dass es halt viele Wahrheiten gebe, und dass eigentlich alle Religionen
wahr seien (wie die verschiedenen Seiten einer Münze) -
bzw, vieles ist wahr. Das Problem ist eben, dass diese Wahrheit leider sehr häufig nicht erkannt wird. So ist es zum Beispiel eine Wahrheit oder wahre Aussage, dass unsere Erde eine Kugelform hat (bzw.
fast hat, wegen der Abplattung an den Polen), dass sie also nicht flach ist (wie
offenbar in England?) noch immer einige Unverbesserliche glauben). -
2. Es gibt eine geistige Wahrheit bzw. geistige Wahrheiten, was jedoch wegen der "Feinstofflichkeit' des Geistbereiches mit unseren materiellen Analysationsgeräten nicht bewiesen werden kann. Eine geistige Wahrheit kann nur mit Verstand, Vernunft und Logik usw. erkannt werden und durch ein sich nach innen Versenken oder Wenden. So ist also beispielsweise das Wissen darum, dass etwas (und was?) hinter der materiellen, grobstofflichen Welt verborgen ist (ja sein muss!) und auf sie
einwirkt, ein geistiges Wissen. Wahrheit gewinnen bedeutet, pausenlos und stetig zu denken, zu prüfen und zu vergleichen, bedeutet zu forschen, Fehler zu machen und daraus zu lernen.
3. Wissen ist die Vorstufe zur Weisheit. Weisheit ist das Ergebnis abgeklärter Ausgeglichenheit
in logischem Wissen und dessen Erfahrung als absolute Bestimmtheit; mit andern Worten:
Ich weiss erst dann, was Velofahren ist, wenn ich velofahren kann -
Schöpfung -
kreiert, d.h. die Gesetzmässigkeiten, die die Entwicklung allen Lebens usw. bis heute
und darüber hinaus ermöglichten und ermöglichen werden. So entwickelten sich im Laufe
von Jahrbillionen Galaxien, Sterne, Planeten, usw., gefolgt von erstem primitiven
pflanzlichnm Leben, danach von der Fauna, und zuletzt vom Menschen -
Aufgabe vor sich. Im Gegensatz zum pflanzlichen und tierischen Leben hat die Schöpfung, der universelle Geist, in den Menschen ein winziges Teilstück ihrer selbst gelegt, die sogenannte Geistform, Diese ermöglicht es dem Menschen, bewusst zu lernen, eine Vernunft zu entwickeln und sich bewusst zu werden über den Sinn des Lebens und die Art und Beschaffenheit der Welt usw. Usf.
Diese Geistform ist unsterblich, wie alles Geistige, und ihr Ziel ist es, sich über Milliarden von Jahren in menschlichen Körpern stetig weiterzubilden, in sich Wissen und Weisheit zu speichern, um
dereinst in ferner Zukunft wieder in die Schöpfung einzugehen, dadurch diese selbst
weiterevolutionierend, denn gleich wie der Mensch im Kleinen hat auch die Schöpfung im Grossen ständig zu lernen — ein Prozess, der nie mehr aufhören wird. Ja, und was sehr wichtig ist: Die Schöpfung 'pfuscht' oder 'mischt' sich nirgends hinein: auch straft oder belohnt sie niemanden. Nein, sie verhält sich absolut neutral und hat einfach Gesetze und Gebote aufgestellt, deren Befolgung für den Menschen in Vernunft erkennbar richtig ist, wie dies auch für alle anderen Lebensformen impulstriebmässig zutrifft; und je nachdem, ob der Mensch diese Gesetze und Gebote, eine Art 'Leitplanken', beachtet oder nicht beachtet, demgemäss gestaltet er sich auch sein Leben.
Das heisst auch, dass jeder Mensch für sein Denken und Handeln selbst verantwortlich ist. Diese schöpferischen Gesetze und Gebote sind übrigens in der Natur und im Kosmos erkennbar. Um nun aber endlich auf das Thema zu kommen: Ein schöpferisches Gebot besagt, dass jede Lebensform ein Geburtsrecht hat auf Unversehrtheit an Körper, Psyche und Bewusstsein (der Geist bzw. die Geistform als Teil des rein geistigen Bereichs der Schöpfung kann ja weder je geschädigt werden noch erkranken, sondern höchstens während einer Anzahl Leben stagnieren). Es gibt also keine Weisung, keine Vorschrift und keinen Zwang der Schöpfung, dass ein Mensch krank oder verkrüppelt zur Welt kommen müsse, aus Rache für vergangene Taten (wegen 'bösem Karma', usw.) oder was weiss ich was.
Nein, jeder Mensch (und jedes Lebewesen) soll einen fairen Start ins Leben haben, mit intakten Chancen auf ein gutes und gedeihliches Leben. Im Gegensatz zur ungestörten Tierwelt, wo Missgeburten etc. entweder getötet oder verlassen werden usw., dies zum Schutze der Art (übrigens, zumindest bis vor kurzem, auch bei menschlichen Gesellschaften und Zivilisationen zum Zwecke der Verhinderung
einer Überbevölkerung), ist es beim heutigen 'zivilisierten' Menschen so, dass er
einerseits natürlich dem Tode geweihtes Leben zum Überleben zwingt, und andererseits
so, dass er mit einer falschen Denk-
Egoismus verdammt der Erdenmensch solcherart geschädigte neugeborene Menschen zu einem Dahinsiechen oder zumindest zu einem Leben in Bevormundung und lebenslanger Abhängigkeit. Anstatt sich von wirklicher Verantwortung und wahrlichen Mitgefühl leiten zu lassen, was heisst,
dem Menschen ein solches Leben zu ersparen und ihm einen neuen Start in einem andern,
unversehrten Körper zu gewähren, wird der behinderte Mensch zu einem Leben in geistiger
Stagnation gezwungen, also zu einem nutz-
Grosshirn geboren werden? Ich denke, kein normaler Mensch würde sich dies selber wünschen, nicht einmal ein Masochist. Und genau diesen Punkt vermisse ich jeweils in den Diskussionen mit Eltern bzw. Betreuungspersonal usw. Es wird jeweils nur davon gesprochen, wie viel man von den
behinderten Menschen lernen kann, man geht also nur von sich selber aus. Ich kenne viele 'geistig behinderte' Menschen (ich lebe mit solchen Menschen seit 10 Jahren unter einem Dach!), und ich kenne keinen, der sagt, ich bin gerne behindert ! Und wenn ein 'nur' rein körperlich behinderter Mensch sagt, er sei lieber behindert als nicht, so z.B., er oder sie 'leide' gerne an der Glasknochenkrankheit, dann nehme ich dies jenem Menschen nicht ab. Ein weiteres schöpferisches Gesetz besagt, dass kein Mensch nach seiner Geburt getötet werden darf, ausser in Notwehr.
Somit ist jede aktive Handlung zur Tötung eines Menschen, einer Person, glatter Mord, sei dies durch Todesstrafe, durch Krieg, durch Überfahren in angetrunkenem Zustand, durch Vergiftung, durch aktive Euthanasie/Sterbehilfe, usw. — und auch durch Selbstmord! Demzufolge ist es so, dass alle jene behinderten Mitmenschen, die heute auf der Erde leben, ein Recht darauf haben, am Leben zu bleiben. Kein Mensch hat das Recht dazu, diesen Menschen einen Vorwurf zu machen, dass sie am
Leben sind. Es ist eine 'verdammte' Schweinerei und ein Zeichen von äusserster
bewusstseinsmässiger Armut, wenn jemand einem behinderten Mitmenschen einen Vorwurf macht, dass dieser am Leben ist, resp. dass man ihn besser bei der Geburt getötet hätte, usw. Auch ich habe
Freude an 'meinen Heimbewohnern', besonders den 'drolligen' Mongoloiden (wer nicht?!), und habe durch sie viel gelernt, habe mit ihnen ab und zu Ärger und noch mehr Lustiges erlebt. Mit ihnen tauschen möchte ich jedoch auf keinen Fall. Aber sie sind nun einmal da, und es ist die Pflicht der
Gesellschaft, sich um sie zu kümmern, ihnen ein menschenwürdiges Dasein zu bieten, und sie, wenn es Zeit ist zum Gehen, gehen zu lassen.
Es ist allein die Notwehr, wie oben erwähnt, welche für den Menschen Grund sein darf,
einen andern Menschen zu töten, und zwar nur dann, wenn alle andern Möglichkeiten
ausgeschöpft wurden. (Dabei gilt diese Notwehr nicht nur zwischen zwei Menschen,
sonderrn auch gegenüber ganzen Völkern, wie z.B. gegenüber Nazideutschland mit dem
Holocaust, oder dem regime eines Saddam Hussein, usw.) Das eigenhändige Töten eines
Neugeborenen, aber auch eines todkranken Erwachsenen, seien diese noch so schwer
behindert oder noch so lebensüberdrüssig, ist jedoch sicherlich kein Fall von Notwehr.
(In der Diskussion und Frage, ob das Sterbenlassen eines behinderten Kindes oder
dessen Tötung in moralischer Hinsicht dasselbe sei, dass also kein plausibler Unterschied
zu finden sei, ist es die fehlende Notwehrsituation, die es einem Menschen verbietet,
das Neugeborene oder den Sterbenden zu töten.) Kein Mensch darf sich als Richter
aufspielen und einen Menschen töten lassen oder selber töten, eben ausser im genannten
Fall einer Notwehr. Was jedoch erlaubt ist, ja sogar Pflicht ist für jeden Menschen,
ist, der Natur dort ihren Lauf zu gewähren, wo eine Hilfe (bzw. genauer gesagt, eine
Unhilfe) Leiden und Schmerz nur verlängert, oder wo für das Neugeborene zum vornherein
kein gesundes (im umfassenden Sinne) Leben erwartet werden kann. In solchen 'Fällen'
ist auf alle lebensverlängernden Massnahmen zu verzichten. Wie erwähnt wird der menschliche
Körper durch ein evolutionsfähiges, also entwicklungs-
(Die Geistform ist an jenen Planeten gebunden, auf dem der Mensch stirbt. Das sogenannte
'Jenseits' ist eine Sphäre, die räumlich und zeitlich der unsrigen entspricht, jedoch
einfach feiner dimensioniert ist. Im Jenseits wertet die Geistform die Erfahrungen
des soeben vergangenen Lebens aus, um nach Abschluss dieses Prozesses dann wiedergeboren
zu werden. Der neue Erdenmensch beginnt also sein Leben exakt mit jenem Wissensstand,
mit dem er das letzte Mal auf der Erde gestorben ist.) Wann zieht diese Geistform
nun in einen menschlichen Körper ein? Dies geschieht ca. am 21. Tag nach der Zeugung,
jenem Zeitpunkt, wo sich im Embryo das Stammhirn zu bilden beginnt. Ab diesem Zeitpunkt
beginnt im Embryo ein Bewusstsein zu wirken, und es kann davon gesprochen werden,
dass dies ein Mensch ist. Somit ist das Ziel erkennbar: Sofern innerhalb dieser 21
Tage im sich rein naturtriebmässig entwickelnden keimenden Leben eine Schädigung
festgestellt wird, kann und soll dieser wachsende Keimling entfernt und also eine
Schwangerschaft abgebrochen werden. Nun ist es jedoch so, dass die Wissenschaft auf
der Erde noch nicht so weit ist, dass für diesen Zeitpunkt Schwangerschafts-
Welches sind nun berechtigte Gründe für eine Abtreibung?
-
-
-
-
-
(oder des Vaters bei der Zeugung),
-
-
Nicht abgetrieben werden darf jedoch, wenn die Eltern statt eines Mädchens einen Je igen möchten (oder umgekehrt), oder aus anderen rein egoistischen Gründen, wenn z.B. nachweisbar erziehungsfähige Eltern eine Ferienreise geplant haben und auf diese wegen einer Schwangerschaft verzichten müssten; durch Vergessen der Pille oder Leichtsinn im Umgang mit Verhütungsmitteln, usw.
In einem solchen Fall ist eine Abtreibung Mord. Dasselbe ist der Fall ab jenem Zeitpunkt, wo die Wissenschaft Methoden entwickelt hat, wo Schädigungen des Embryos innerhalb der ersten 21 Tage nach der Zeugung festgestellt werden können. (Selbstverständlich ist es auch dann noch immer erlaubt, später als nach 21 Tagen eine Abtreibung vorzunehmen, wenn eine Schädigung erst danach erfolgt bzw. festgestellt wird.)
In diesem Zusammenhang ist vielleicht noch die Frage zu beantworten: Was geschieht mit einem Fötus, wenn dieser nach der Abtreibung noch lebt? Da man ihn nicht wie zu frühen Zeiten (Römer und Griechen) einfach im Wald (Wildnis) aussetzen kann, soll man 'das Menschlein' in einem separaten Raum allein (oder auch im Beisein eines andern Menschen) unbehandelt sterben lassen, also weder Wasser noch Nahrung zufügen, dies einerseits mit dem schmerzenden Bewusstsein, dass dieser Mensch nun wieder 'gehen' muss, aber auch dessen gewiss, dass er ja mit absoluter Sicherheit wieder irgendwo auf der Erde "erscheinen' wird, dann aber mit einem gesunden 'Werkzeug' (Körper) ausgestattet.
Sehr wichtig wäre natürlich auch noch, dass sich der Erdenmensch von seiner Überheblichkeit befreit, endlich einmal vom hohen Ross heruntersteigt und Selbstzucht übt, was unter anderem heisst, dass er seine Reproduktionskraft im Zügel hat und wirklich nur dann Nachwuchs zeugt, wenn die Umstände und das Lebensumfeld stimmen. Schwangerschaftsverhütung ist die vernünftige Methode, und nicht Abtreibung. Bereits zum voraus zum Dahinsiechen und Verhungern verurteiltes menschliches Leben darf erst gar nicht mehr gezeugt werden, wenn man für sich in Anspruch nimmt, wahrer und wirklicher Mensch zu sein, und nicht einfach ein karnickelhaftes Wesen.
Früher oder später wird jeder Mensch, der wirklich vernünftig und also human denkt, einsehen, dass die 'Abtreibung' von geschädigten Embryos und Feten im wahren und tiefen Interesse des betroffenen 'ungeborenen Lebens' selber liegt, und dass nur eine solche Handlung von wahrlichem Mitgefühl zeugt.
Somit ist nun also auch klar, dass ich mit Peter Singer und Helga Kuhse nicht einig
gehen kann, wenn diese in ihrem Buch "Muss dieses Kind am Leben bleiben?" für aktive
Euthanasie plädieren. Es ist zugegebener-
schwebt wie in einem luftleeren Raum, weil alles auf einem rein materiellen Verständnis der Wirklichkeit aufgebaut ist und der ganze geistige Bereich total ausgelassen wird (wohl weil dieser nicht als wissenschaftlich bewiesen anerkannt wird). Die scheinbare Logik entpuppt sich als Scheinlogik, wie dies beispielsweise leider auch beim Christentum der Fall ist, welches sein ganzes Lehrgebäude auf einem Buch aufbaut, das wohl Wahrheiten enthält, jedoch nur in einer kleinen Dosis. Aber dies ist wiederum ein anderes Kapitel.
So, jetzt ist es Zeit, Schluss zu machen. Ich hoffe, dass ich Sie nicht zu sehr gelangweilt habe, Betreffend Ihrem Hinweis bezüglich Verwendung meiner Zeilen: Eine Zitierung bzw. e inen Abdruck dieses Briefes in einem von Ihnen geschriebenen Buch in Teilform müsste ich ablehnen, zumindest dann, wenn mein Name nmerscheinen sollte, dies einerseits wegen Entstehung von Missverständnissen (trotz aller Anstrengungen würden/werden mich viele Menschen missverstehen, leider!) und andererseits deshalb, weil ich denke, dass dieser Brief eigentlich auch so noch zu kurz ist bzw. dass er vieles andere Wichtige offenlässt. Ich bin allerdings gerne bereit, Ihre allfälligen Fragen zu beantworten.
So wünsche ich Ihnen denn noch einen guten Spätherbst und verbleibe mit freundlichen Grüssen
Christian Frehner
Överbefolkning 4
Ytterligare ett ord angående överbefolkningen
F.I.G.U. Freie Interessengemeinschaft
Semjase-
Vad säger andra angående ämnet överbefolkning?
av Elisabeth Moosbrugger, Tyskland
Innan Billy 1953 offentligt hade tagit upp kampen mot överbefolkningen, den som sedan fortsatt genom F.I.G.U., fanns det kloka och visa huvuden i denna värld som eftertryckligt och otvetydigt hade varnat för detta största lidande genom alla tider. Tre av dessa vida förutseende människor, skall ställföreträdande komma till orda för alla dem, som uppbringat det orubbliga modet och den nödvändiga kraften och inte genom darrande ångest och enbarmlig feghet, slingrat sig undan yttrandet om sanningen.
Den engelske teologen, historikern och lantbruksvetenskaparen Thomas Robert Malthus (17.2. 1766 till 23.12. 1834) visade redan år 1798 på detta kommande problem. Sålunda kan man läsa om honom: "Under det att han skötte ett pastorat, sysslade han med befolkningsteoretiska frågor, med anledning av det växande eländet genom den insatta industrialiseringen och offentliggjorde 1798 standardverket, 'ett försök över befolkningslagen och dess påverkan på kommande förbättringar i samhället'. I sin berömda essä har han sedan dess offentliggjort en bekant doktrin i sitt namn, nämligen att befolkningstillväxten följer en geometrisk lag, och livsmedelstillväxten emellertid en aritmetisk; att dessa omständigheter alltid gestaltar mer hopplösa levnadsförhållanden för de fattiga; att livsmedlet slutligen inte kommer att räcka i fortsättningen, för såvida inte hungersnöd eller krig förminskar jordens befolkning; att avråda för tidiga och obetänkta äktenskap och att människor skulle bemöda sig om en självkontroll av dess förökning."
Den engelska författaren Aldus Leonard Huxley (26.7. 1894 till 22.11. 1963) varnade för den blinda tron på utvecklingen före första hälften av 20:e århundradet. Han oroade sig djupt för den brant stigande befolkningen på vår planet. Under år 1954 gjorde han då följande fastställande: "Olöst gör detta problem alla andra problem olösbara."
Han insåg även, att i platsbristen i vårt livsrum genom vårt överantal, ligger de största av alla faror för människornas frihet. "När ett allt större antal människor I framtiden sliter åt sig av den allt knappare vardande naturrikedomen, ler lyckan mot diktatorerna. De svänger sig då likt frälsare, när ropen efter en alltmer trängande vardande lösning blir allt högre och därmed också efter den mäktige mannen. En mänsklighet I nöd blir ett lätt byte för en hänsynslös våldshärskare."
Som den tredje i ledet, skulle jag vilja låta astrofysikern professor Heinz Haber
(15.5. 1913 till 13.2. 1990) komma till tals. Under år 1973 skrev han följande nämnda
avsnitt i sin bok, 'Vår blå planet -
naturgivet befolkningsantal för jorden, varmed är bevisat, att inte bara Billy och "Freie
Interessengemeinschaft" talar om runt 500 miljoner människor. Så kan man läsa följande: Det är faktiskt så, att mänsklighetens mest angelägna problem i framtiden kretsar runt vår planets överbefolkning som i ett gravitationscentrum. …
Med jämviktens omstörtning av sin egen befolkning hotar människan nu också att vräka omkull hela planetens jämvikt. Bara största och omedelbara ansträngningar kan hjälpa oss där vi sitter på en mänsklig tidsbomb, som ohejdbart tickar fram mot en snart förestående explosion. …
Problemet, som stirrar oss i ansiktet idag i slutet av det andra årtusendet enligt vår tideräkning, är vida större än den största krisen som mänskligheten någonsin har upplevt sedan sitt ursprung. Alla andra historiska tilldragelser förbleknar inför detta problem till historiska betydelselösheter. Människornas befolkningsantal på planeten jorden har hamnat utanför ramarna för naturkrafternas jämvikt. Och det – som vi hade klargjort för oss innan – betyder i verklig mening en katastrof. ...
hur många människor får det egentligen överhuvudtaget finnas på jorden. Detta antal är avhängigt av vår planets storlek, av solenergien, som den ständigt träffas av och våra växters förmåga att biologiskt gagna denna solenergi.
En enkel räkning visar dessutom, att vår blåa planets naturliga toleransgräns av samtidigt levande människor utgör ett antal av omkring 600 miljoner. ...
För närvarande ser vi, att vi kunde överskrida vår naturligt urskiljda gräns på 500 miljoner bara därför att vi har tagit ytterligare energier i anspråk. Till en övervägande procentsats utvinner vi dessa energier ur förbränningen av fossila bränslen: Kol, olja, jordgas.
Det besvärliga problemet med nedsmutsningen av miljön blir ofta uteslutande tillskrivet vårt moderna industrisamhälles missförhållande och det kapitalistiska systemets vinningslystnad.
Vid närmare granskning ser man att det är fullständigt felaktigt. När allt kommer omkring, härleds alla dessa problem tillbaka till trycket från den ständigt växande befolkningen, som gör sig precis lika kännbart i de västliga länderna som i de socialistiska länderna och den tredje världens nationer. ...
Nu för tiden, då var och en vet, att det redan finns alldeles för mycket besättningsmedlemmar på vårt rymdskepp jorden, måste vi lära oss att se våra urgamla föreställningar och nedärvda traditioner angående den mänskliga förökningen med helt nya ögon. …
Det har undgått de flesta av oss under årtiondena tills mitten av detta århundrade, med vilken hastighet jordebefolkningens vågor började att torna upp sig, – precis så, som med en stor våg i Stilla havet, att – inom kort måste något helt utslagsgivande inträffa. …
Redan tidigare hade vi pekat på detta, att det är svårare att urskilja orsak och verkan med dagens allt mer överhängande superutvecklingsproblem. Det är också orsaken till, varför man för de olika missförhållandena i det dagliga tillståndet på vår blåa planet, bara med mycket stor möda kan skala bort det skyldiga elementet. Till detta kommer dessutom två psykologiska element, vilka alltså försvårar kännedomen i våra problem mycket. Långsamt vänder sig dessa till allt sämre omständigheter som inte kommer oss tillrätta i medvetandet, då de från dag till dag bara växer upp till under medvetandets tröskel(. Så 'vänjer' vi oss från dag till dag vid den stigande stanken i våra storstäder och vid den från dag till dag stigande bullerbelastningen. …
Varje insikt i att en befolkningstillväxt trots största ansträngningar måste leda till en varaktig ytterligare utarmning, tycks dessutom många gånger saknas hos mänskligheten. …
För några år sedan gjorde en rad ledande ekologer och näringsvetenskapare förslaget, att man inte skulle hjälpa till vid hungersnöder av denna sort i Indien. Det låter så brutalt och otroligt ohumant, att man för den skull bara kan bli upprörd. I verkligheten har dessa experter gjort sina förslag i andan av den kristliga kärleken till nästan, vars lidande man lindrat, när man saknat denna kristliga kärlek till människornas antal. Hjälper man nämligen Indien i en hungersnöd, så ger man befolkningen i denna osjälvständiga kontinent den möjligheten att överleva och fortsätta med sin genomsnittliga befolkningstillväxt av ungefär en miljon människor per månad.
Vi måste tygla vår hejdlösa fruktbarhet, stanna upp vår förstörande förökning och beslutsamt gå tillbaka i utvecklingen av vårt antal. …
Om vi alltså eftersträvar en världsomfattande födelsekontroll, så har vi att göra med enorma hinder som är djupt förankrade i vår biologi, i vår psykologi och i vår djupt rotade tradition. Många eftertänksamma människor som har ägnat sig åt detta problem är mycket pessimistiska. De säger, att det ser överhuvudtaget inte så ut, som om dessa enorma hinder kan bli undertryckta under de närmaste 20 eller 30 åren. Ja, själva den här tiden ser ut att vara lång. Det är orsaken till, varför det syns oundvikligt med en befolkningsmängd på åtta, tio eller kanske rent av tolv miljarder under det första årtiondet av nästa sekel. Pessimisterna bland oss har alla stora argument på sin sida. …
Förhoppningarna hos våra optimister grundar sig däremot på det, att vi som mänsklighet begriper orsakerna för vår belägenhet. Därför är det viktigt att var och en förstår naturlagarna, som vår planet och vi själva är inbäddade i. Enbart då kan vi handla förnuftigt. …
Det visar sig nämligen, att vi med vårt görande och låtande redan idag bär ett avsevärt ansvar för vår släkts öde också i nästa årtusende.
Ytterligare ett ord angående överbefolkningen
av Barbara Harnisch, Schweiz
Överbefolkningen är ett tema som inte bara angår den tredje världens länder och regeringar, utan också den västliga så kallade rika världen, liksom varje enskild människa. Egentligen är det redan för länge sedan inte mer förståeligt, varför jordens människa inte vill begripa, att alla problem och samtliga lidanden i denna värld enbart beror på, att det helt enkelt finns för många människor. Vi trampar varandra på tårna, går varandra på nerverna och utvecklar oss långsamt men säkert till fungerande anpassade varelser. Men därmed glömmer vi allt oftare bort, hur det är att vara en verklig människa. Hos oss i den västliga världen är kanske följderna av överbefolkningen ännu inte så drastiska som för de hungrande i den tredje världen, men också här kan man skönja de första katastroferna, som den hela översvämmande människomassan för med sig. De arbetslösas antal ökar snabbt, därigenom ökar också automatiskt antalet kriminella, för den som inget har, den tar, så lyder den allmänt vedertagna regeln. Att detta leder till grymma människoslakter och förfärliga krig, det bevisar de dagliga hemska nyheterna. I synnerhet hos oss i Schweiz, i ett pyttelitet land, rent av försvinnande litet på jordklotet, inbillar vi oss att vi kan vara säkra och välbeskyddade, för allt är ju så välordnat och staten har allt i ett stadigt grepp. Nu vill jag förvisso inte kritisera statsväsendet i Schweiz, för utan tvivel är det ett land med de bästa ansedda lagarna, ty annars skulle det inte sedan länge gå så bra för oss. Men just därför förhåller vi oss också alltför sorglöst gentemot problemen alldeles i vår närhet, precis så, som om överbefolkningen med allt sitt lidande och planetens förstörelse skulle göra halt vid landets gränser. Först förnimmer den ene efter den andre långsamt men säkert hos sig själv, att det även hos oss inte alltid kommer att fortsätta så. Många har inte längre något arbete eller tjänar för lite för att dessutom kunna försörja, uppehålla och utveckla sig och sin familj. Men alltjämt känner sig den enskilde inte träffad, för så länge det bara gäller grannen, kan ju denna världs lidanden vara oss likgiltigt.
Det är otroligt, att den en gång så underbara blåa planeten nära nog blev fullständigt
förstörd av levande väsen, som vore kallade till det högre och fullkomning. Var
naturen tidigare en rekreation för människorna på alla sätt, så måste den nu skydda
sig och framför allt för de uppväxande generationerna. Redan nu existerar inte
längre hela arter av floran och faunan; solens ljus, som skulle bevara livet, har
blivit till en dödlig strålning, därför att ozon-
Listan med farorna, som livet genom egen förskyllan fört med sig är ändlös. Vår tid på jorden låter sig inte längre betecknas som liv, utan enbart som osminkad kamp för överlevandet med hänsyn tiil alla faror och risker. Och varför? Emedan människan i sitt oförnuft förökar sig som marsvinen, emedan han därigenom erhåller mer råvaror från jorden än denna förmår att ge, emedan han genom sitt stora antal producerar mer avfall än jorden återigen kan omarbeta, och emedan han genom sin framåtskridande forskning, på så sätt producerat så mycket gift, att jorden knappt inte kan andas längre under dess last.
Jorden hostar och spottar, den är urholkad och pinad och hotar att kvävas, men alltjämt producerar den år för år fantastiska färger och ger ut till människorna sin sista kraft, som den sjuka naturen har kvar av överflöd.
Men det är allmänt känt, att sjuka levande väsen kort före döden reser sig en gång till, att alltså en skenbar förbättring inträder. Ger inte ett sjukt träd frukter, när den märker att den dör, och förekommer det inte att en människa, som under månader var sängliggande, kort före sin död plötsligt står upp och rent av kan gå för en kort tid?
Också vår planet är ett levande väsen, som andas och pulserar, men människan har exploaterad den genom sin omåttliga överbefolkning, han har förstört allt; sin egen hemtrakt har han förgiftat, bränt upp och plågat. Men, när naturen helt plötsligt kollapsar, därför att planetens inre är urholkat och blir tillintetgjord genom tyngden av den jättelika mänsklighetens massa, därför att skogar och vattendrag är förstörda och döda och luften är förgiftad?
Det kommer med säkerhet att gå så långt, ty vi kan inte upphöra med att plundra jorden i övermått, när jordens befolkning i fortsättningen dagligen växer med runt 300 000 människor. Vi måste alltså räkna med att ekosystemet kollapsar och närmare bestämt inte först om några år, utan nu, i dag. Då har vi inte mer chans till förändring och återvändo och vi kan heller inte helt enkelt packa våra saker och resa bort någonstan där det är bättre. Jordgloben svävar i den oändliga rymden och när den utandats sin sista suck, därför att människan har tagit livet av den, då måste också människan försvinna med den. Ingenting kommer då längre att vittna om, att det en gång i tiden existerade en underbar blå planet med mänskligt liv. Dess ljus kommer helt enkelt att slockna och mänskligheten utraderas i ett enda slag. Men detta faktum tycks denna planets invånare helt enkelt ha glömt bort. Han tror ändå att ett under skall ske när som helst, att det någonstans ifrån skulle komma en lösning. Men det kommer inte att ske ett under, tvärtom kommer världsslutets dystra profetia att rycka närmare, om vi inte alla gemensamt tar ansvaret för en omedelbar förändring av situationen. Men till en positiv förändring finns det bara en enda lösning: Mänskligheten måste minska!
Det kan och får inte vara oss likgiltigt, för vilka förskräckligheter som sker på andra sidan av jordens rund, ty det angår direkt varje enskild människa.
Vi lever och existerar alla på samma mark, och alla är vi hänvisade till den. Men vad är det som gör människor så blinda, döva, stumma och likgiltiga? Dagliga katastrofrapporter berör honom inte; han är visserligen omskakad under en kort tid, men det försvinner snabbt. Han tar lugnt på skräcknyheterna och märker därmed inte, hur han mer och mer urartar till en enfaldig figur vid namn människa.
Claus Jacobi åsyftade i sin bok 'För oss återstår 100 år'. "Hur befolkningsexplosionens förgiftning av planeten sker bortom människornas optiska varseblivningsgräns. Den kom långsamt, lite grand varje dag, omätbart, oförmärkt en smula längre."
Säkert har han rätt om detta, ty om planetens förstörelse plötsligt vore inträffad genom överbefolkningen, då skulle människan säkerligen vaknat, han skulle värjt sig, därför att det hade varit påtagligt i det egna livet för varje enskild människa. Men genom den först långsamma, därefter allt snabbare växande mänskligheten, känner den enskilde inget annat än inskränkningarna och uppmärksammar den inte alls längre.
Men trots detta är det inte längre ursäktligt, när den enskilde förblir tyst och helt enkelt finner sig i sitt öde. Det är inget argument att säga: "Ja, vad skall jag då ensam företa mig mot regeringen och mot allmänheten", ty människan utgör allmänheten. Varje enskild kan göra något, vare sig det bara är att han väcker uppmärksamheten i sin närmaste omgivning på ursprunget till allt lidande.
Vi har valet. Antingen undertecknar vi nu vår egen dödsdom och följaktligen hela mänsklighetens, eller också inför vi omedelbara och genomgripande åtgärder, som verksamt begränsar det ständigt stigande antalet människor. För detta finns det bara en enda väg: Vi måste stoppa den marsvinsaktiga förökningen av mänskligheten. Vi måste förhindra att liv blir skapat, ty varje livsform har rätten till att en gång på jorden få genomgå sin livstid fram till det naturliga slutet. Åtgärder kan alltså inte bli vidtagna först när människan redan kommit dit, utan de måste sättas in efter ett visst system, så att inga nya människor kan följa för en tidsrymd av sju år.
Men det är en av de ömmaste punkterna överhuvudtaget, för hellre sätter människan barn till världen på löpande band och först därefter försöker han förtvivlat att bli herre över de allestädes närvarande problemen, såsom brist på näringsmedel, miljögifter, platsbrist, arbetslöshet osv., än att han tänker förnuftigt och inser, att med varje ny människa i världen, blir nöden och problemen än mer utökade och olösbara.
Bara gränslös egoism kan dessutom förleda en familj att ha många barn, ty inte någon kommer att vilja påstå, att han i våra dagar kan möjliggöra flera barn, än vad som rättmätigt anstår honom genom fastställda lagar. Alltså har t.ex. ett barn den rätten till en sund psykisk och kroppslig utveckling. Men realiteten hånar och spottar på sådana ärevördiga avsikter, ty på hela jorden finns det inte längre någon plats, där naturen inte redan är sjuk. För att den skall kunna återhämta sig, behöver den tid och utrymme, och det är bara genomförbart när människan begränsas i sitt antal till naturlagenlig befolkning, som planeten förmår att bära utan problem. Varje förnuftig trädgårdsmästare planterar bara ut precis så många sticklingar i en rabatt, så att dessa kan utveckla sig på ett sunt sätt. Vore de för nära intill varandra, då skulle de förtvina och intet därav vore användbart. Precis så förhåller det sig också beträffande människan. Han kan bara vara en verklig människa, när han besitter de nödvändiga livsförutsättningarna. Det är återigen bara möjligt, när blott så många människor befolkar jorden, som denna förmår att bära.
Det måste överlämnas till myndigheterna, att införa stränga lagar och den därmed förbundna kontrollen över genomförandet av de 7 åriga födelsestoppen, nämligen under så lång tid, tills att jordens befolkning är reducerad till 529 miljoner människor. Men den som nu skriker, att det är varje enskild familjs rättighet att själv få avgöra detta, han må betänka följande: Genom ett födetsestopp blir ju viljan att ha barn inte livslångt förbjudet, utan bara under sju år för varje gång. En kvinna kan föda barn i omkring 20 år, alltså kommer hon fortfarande att kunna skaffa barn. Födelsestoppet är alltså inget avstående, utan tvärtom en fördel av betydelse.
Ty under 7 år hinner en människa arbeta på sin egen utveckling väldigt mycket, uppnå en viss mognad och evolutionera sig tillsammans med sin partner, som för övrigt kommer barnet till godo. Dessutom, och det är det viktigaste, kan barnet då födas oskadd in i en värld, där människor åter kan vara människor och där allting är gott.
Abort
av Edith Beldi, Schweiz
Hur många människor skulle det inte redan ha hjälpt, om de hade uppbringat modet
och genomslagkraften, att kämpa emot alla dumma, felaktiga moraliska-
I denna mening ställer jag mig helt klart för en abort. Det finns många situationer, i vilka det helt enkelt bara finns en lösning, nämligen aborten.
Det första jag kommer att tänka på är våldtäkt. Vem orkar med en sådan och vem skulle vilja ha ett barn från en sådan förbindelse? Kanske är denna kvinna rent av gift; hur skulle den äkta mannen klara av ett sådant barn? Ett barn som är fött genom en våldtäkt skulle också få det mycket, mycket svårt på denna jord. Bara frågan efter sin far skulle skapa många problem. Här tillkommer dessutom en eventuell psykisk skada, som barnet fått med sig genom en sådan fortplantning. Hur viktigt det psykiska tillståndet är hos de båda föräldrarna vid fortplantningen, kan man läsa i namnböckerna från sidan 13, (utgiven i Wassermannzeit förlaget av F.I.G.U.)
Det vore mycket ojust att tillfoga ett barn något sådant, således kommer bara en abort i fråga. Här kan jag inte längre begripa och ej heller uppbringa någon förståelse, för den dumma, primitiva och omänskliga inställningen av vissa sekter och religioner, eller speciellt för påvens vägran beträffande abort. För kvinnan är det en omänsklig, gemen förödmjukelse som inte ens stoppar vid det (förväntas och begärs inte det av en religiös kvinna?).
Av storhetsvansinniga psyk-
Som det andra skälet skulle jag vilja anföra ungdomen. En ung kvinna blir havande; hennes vän och hon själv har därmed tagit på sig alldeles för mycket, ty de har bara känt varandra i fyra månader. Båda är av förnuftig natur och ser bara en lösning i en abort, vilket man måste acceptera, för efter fyra månader finns det dessutom ingen garanti; att man tillbringar sina liv tillsammans.
Under fyra månader kan inte heller någon bestämning bli uppbyggd, vilket vore mycket viktigt för den unga lilla människan i moderlivet. Först och främst måste optimala förhållanden skapas innan en fortplantning företas. Men detta vetande har råkat i glömska, trots att det är mycket viktigt för människorna. Det ligger sannolikt förankrat däri, att kyrkan gav ut slagordet: 'Gån bort och föröken eder'. Som det tredje skälet skulle jag vilja påpeka sjukdomar. Tack vare vetenskapligt och tekniskt vetande är det i dag möjligt, att redan i moderlivet kunna fastställa, om det nya mänskliga fostret är en mongoloid eller för övrigt har en annan sjukdom. Vilken fördel. Om det fastställs belastande sjukdomar som uppträder senare i livet, då kan alltså en abort göras, som i sådana fall bara är fördelaktigt för människorna. Varje människa har rätten till en oskadad kropp och till ett oskadat medvetande, så att han därmed kan leva ett fritt liv utan besvär och gå framåt i sin evolution.
Vad vi vet från från vissa skrifter av Billy, är medvetandet stört hos en mongoloid och inte anden som felaktigt blir antaget. Anden kan aldrig bli störd, bara medvetandet. I detta fall går således inga evolutivt viktiga impulser över till det andliga medvetandet, varigenom denna människa stagnerar under hela sitt liv.
Andeformen skulle då helt enkelt slösa bort 30 -
Kvinnor, som på grund av sin hälsa inte kan föda, men trots det blir gravida och som till 90 % skulle avlida vid en förlossning – skall man då förbjuda en abort?
Det finns ytterligare tusentals skäl för en abort, men de förut nämnda tycker jag
är de allra viktigaste. En abort representerar absolut inget mord. I vissa fall
är det rent av ett absolut nödvärn. Den som känner till Dekalogens sjätte bud (kan
erhållas hos F.I.G.U., Wassermannzeit-
1 'Du skall inte döda i urartning'. Logiken och förnuftet är således alltid avgörande.
Jag känner till olika fall, då kvinnor har gjort en abort. Psykiskt gick det i början inte alls bra för dem, men förnuftet har alltid segrat och alla var glada över att de hade träffat detta beslut. Att det är ett smärtsamt ingripande torde vara klart för alla. Kvinnor, som av förnuftiga skäl beslutar sig för en abort, är tusen gånger ansvarsfullare än de som tolererar allting, det måste vara helt uppenbart.
Men inte alls, för de som absolut inte vill bära något ansvar, kommer dessutom att knäcka de få ansvarsmedvetna. Det är världens lön.
Mitt bifall och även min förståelse har alla de kvinnor, som har gjort eller gör en abort av förnuftiga nödvändiga orsaker. Naturligtvis får en kvinna helt enkelt inte tanklöst hänge sig sexuellt till en man eller helt enkelt ägna sig sig åt sexuell kärlek utan preventivmedel och tro, att hon då helt enkelt kan göra abort. Det vore nämligen direkt mord.
Om jag planterar 10 salladsskott och bara kan äta ett, men rycker upp och slänger bort resten, då är det en urartning. Även en abort i denna form är en urartning, ja det kan rent av liknas vid ett mord.
(Även en sallad är ett livsväsen, som tillkommer vördnad och respekt, liksom också alla djur och människor.) Framför allt på våra breddgrader finns det tillräckligt med preventivmedel som kvinnorna kan använda till sitt skydd. Redan i antiken såg kvinnorna till, att de kunda skydda sig mot oönskade graviditeter. I varje land producerades egna idéer och medel beträffande detta. Så svalde kvinnorna i Japan t.ex. honung, som det låg döda bin i. I Nordafrika drack de vatten, som liken hade blivit tvättade med eller så åt de fradgan från en kamels mule. Den babyloniska Talmuden tillät 'En kvinna får dricka en bägare rotsaft för att bli ofruktbar' osv.
Tidigare var mänskligheten mer medveten i hänseende till det som angick oönskade barn. I det romerska riket t.ex. hade de flesta kvinnorna bara ett barn, ett så kallat önskebarn. Detta begrepp är sedan omvändningen till kristendomen och katolicismens spridning försvunnen, för plötsligt blev en trend antagen, att avla barn som kaniner, bara av en enda orsak, för att å ena sidan erhålla ännu fler katolska anhängare, och å andra sidan för att ha tillgång till soldater mot den hatade överheten, i synnerhet under och alltsedan den franska revolutionen. Dessa idéer kom förr från verkligt kortsynta människor av mycket egoistiskt ursprung.
Kvinnor som var vetande angående medicinalväxter, hade även kunskapen om örter, som förmådde att avbryta ett havandeskap. Dessa vetande kvinnor, vanligtvis barnmorskor, blev förföljda utav kyrkan och brända till döds som häxor; alltså just de kvinnor, dessa örtkunniga barnmorskor, som hade kunnat förhindra en överbefolkning.
Kyrkan liksom den franska revolutionen är överbefolkningens verkliga upphovsmän. Kyrkan ville sålunda avancera till en världsmakt och genom revolutionen föra krig mot överheten. De var i behov av troende och krigare, å ena sidan för att stärka kyrkan och å andra sidan för att störta överheten. Således blev oupphörligt nya människor, efterkommande, avlade och födda. Alltså avtog inte kyrkans makt och slagordet 'gån bort och föröken eder' blev också i fortsättningen predikat och obetänksamt antaget av folket. Vid denna tid blev Amerika upptäckt, Afrika var redan lätt befolkat av de vita, under det att olikfärgade ansågs mycket primitiva och blev föraktade. De vita erövrarna frågade ingen, när de upptäckte och lade beslag på en ö eller en kontinent. All mark tillhörde automatiskt upptäckarna respektive deras hemland. Emedan det inte fanns någon mer plats kvar på den europeiska kontinenten, därför att det redan då dominerade en viss överbefolkning, drog man iväg till alla världens hörn: Till Amerika; där omvände de vita de röda; till Afrika; där förslavade de vita de svarta; till Asien, där satte de vita sig som kolonialherrar. Det normala livet som löpte i harmoni med naturen, blev helt enkelt förstört utav de religiösa invandrarna och de olikfärgade ansågs vara mindervärdiga varelser och behandlades motsvarande. Deras seder och bruk ödelades utan vidare och ett mord mer eller mindre var likgiltigt för de vita.
I dag, då överbefolkningen är så stor och allt blir ännu trängre, vart skall då erövrarna ta vägen; det finns inte några kontinenter kvar att kapa.
Vore det inte bättre, att för en gångs skull lära av historien och inte längre begå samma misstag! Att vi skulle gå den tiden till mötes, där det endast skulle finnas önskebarn, det vore en skön och god framtidsutsikt och inte bara hos oss vita, nej, utan också hos de röda, svarta och gula människoraserna. Är det inte klokare att avbryta en graviditet, än att se tusentals och miljarder i elände?
Är det inte på tiden, att vi presterar en verklig utvecklingshjälp, nämligen hjälp
till självhjälp? Man kan långsamt föra på tal, att återigen gottgöra vad vi vita
förstört i vårt storhetsvansinne. Då tänker jag framför allt på den afrikanska
kontinenten. Människorna där håller på att svälta ihjäl, emedan katolska kyrkans
högsta höns åker dit på besök och förbjuder kvinnorna att ta p-
Dödshjälp, abort, osv. – och sanning
av Christian Frehner, Schweiz
(Ett öppet brev till en läkepedagog)
Högt ärade herr G.
Jag tackar Er för Edert brev från 7 oktober, i vilket Ni ber mig, att meddela Er och Peter Singer mina åsikter angående fosterdiagnostik och abort. Det gör jag gärna, men står emellertid inför den besvärliga uppgiften, att besluta mig för, var jag skall börja med mina förklaringar. Det är nämligen så, att jag helt enkelt inte kan och inte vill förklara de förut nämnda ämnena isolerat, eftersom att Ni i vanliga fall, kan se en föreläsare eller lyssnare, är det angeläget för mig, att det vid mitt uppträdande och inställning till saken, helt enkelt inte handlar om ett sekteristiskt fablande, utan att det här är inbäddat i en 'världsbild', som baseras på hur det är och inte på hur det skall vara. (Detta låter väl något överlägset, inte sant?) Då mina vunna kunskaper beträffande detta, har antagit gestalt under flera års studier, samtal, lyssnande och tänkande (det är alltså inte så, att jag hittat på allt själv), måste min skildring egentligen anta en större omfattning. Till detta har jag emellertid tills vidare ingen tid, varför mina redogörelser i detta brev utelämnar mycket, vilket annars vore nödvändigt för en fullständig förståelse av mina förklaringar. Automatiskt blir därför begreppet 'osv.', liksom påpekanden inom parantes, ofta förekommande i detta brev.
De högexplosiva frågorna om abort, fosterdiagnostik osv. kan faktiskt helt enkelt inte bli betraktade bara för sig själva, utan måste absolut vara inbäddade i hela livets vittomfattande samband osv., och måste bli sett, som en del av helheten.
Innan jag börjar, måste jag framföra ytterligare två eller tre viktiga inledande anmärkningar angående ämnet 'sanning':
1. Att det finns en sanning i sig och att sanning emellertid också är relativt (allt efter människornas medvetandegrad inses en olika stor del av en sanning), det är trots många människors olika uppfattning, ett faktum, alltså en sanning. Tyvärr blir begreppet sanning ofta förhastat och tanklöst missbrukat, många gånger då, när det handlar om det religiösas område, t.ex. när det talas om 'trons sanning', vilket ju i högsta grad är paradoxalt, alltså motsägande i sig själv. (l motsats till vetande, handlar det vid ett troende om något alltid obevisbart; och i motsats till ett antagande, vilket man är medveten om, att det antagna också kunde vara felaktigt, så blir det vid ett troende, att något man tror är sant, inte är sant, utan bara en illusion, hallucination eller vanföreställning. Tro betyder även, att man har upphört med att tänka vidare inom ett bestämt område och att sträva efter ytterligare kunskap, såsom t.ex. med begreppet Gud. Bildligt talat, är alltså tro något som kan liknas vid ett 'självvalt fängelse'.) Å andra sidan påstås det faktiskt, att det överlämnas många sanningar och att alla religioner egentligen var sanna (som de olika sidorna på ett mynt) – att det således egentligen inte alls gives något som endast är sanningen. Nu är den här åsikten naturligtvis felaktig, då det finns en sanning i mycket, eller rättare sagt en hel del är sant. Problemet är just det, att den här sanningen tyvärr alltför ofta inte blir insedd. Således är det t.ex. en sanning eller ett sant påstående, att vår jord har en klotform (eller rättare sagt, nästan har, på grund av tillplattningen vid polerna), att den alltså inte är platt (som tydligen några[i England?] oförbätterligen alltjämt tror). – En annan sanning är, att vårt universum bara kan ha uppstått på ett sätt, inte på flera olika sätt och nämligen för en helt bestämd tid sedan. Även om många olika påståenden är dominerande beträffande detta, är det så, att antingen är ett påstående riktigt och alla andra felaktiga, eller att alla är felaktiga, därför att den riktiga 'versionen' ännu inte blivit upptäckt. Även om miljarder människor påstår eller tror något, så betyder det inte automatiskt, att påståendet är sant. Även miljarder kan missta sig! Den fasta övertygelsen (tron) hos många, att Jesus Kristus fader, vilken ju enligt bibeln har tillåtit alla slags fel och 'klavertramp' (för att en gång uttrycka det måttfullt), var verkligt kunnig, för att skapa universumet med hela sin majestätiska ordning och storslagna lagbundenheter, det är antingen sant, eller så är det inte sant.
2. Det finns en andlig sanning eller rättare sagt andliga sanningar, som däremot, på grund av andeområdets 'finmateria' inte kan bevisas med våra materiella analyseringsapparater. En andlig sanning kan bara bli insedd med förstånd, förnuft och logik osv. och genom att fördjupa sig eller vända sig till sitt inre. Således är därför exempelvis vetandet om att något (men vad?) är dolt bakom den materiella, grovmateriella världen (ja, så måste det vara!) och inverkar på den, ett andligt vetande. Att vinna sanning betyder, att tänka ständigt och utan paus, att pröva och jämföra, betyder att forska, att göra fel och att lära därav.
3. Vetande är begynnelsestadiumet till vishet. Vishet är resultatet av en mogen balans i logiskt vetande och dess erfarenhet som absolut bestämdhet; med andra ord: Jag vet först då, vad cykling är, när jag kan cykla – när jag har lärt mig det.
(Jösses, om det fortsätter så, då kommer jag aldrig till ett slut.)
Vidare: Bakom alla materiella manifestationer, som vi kan förstå med våra materiella sinnen (eller rättare sagt, inte kan förstå), ligger ett andligt område dolt, som levererat och stimulerat hela det materiella universumet med den nödvändiga livskraften. Den här andliga kraften möjliggör exempelvis det, att ut ur ett frö växer det en planta. Dessutom är det så, att ett otal av lagbundenheter verkar i det fördolda och sörjer för, att jorden exempelvis på alla dessa dagar inte kretsar i en annan riktning, osv. Ja, vid ett neutralt betraktande av naturen och världsaltet, kommer man inte ifrån den insikten, att det i bakgrunden härskar en underbar ordning och att allt är infogat i varandra som en maskin, som ett jättelikt urverk, där varje liten del är en del av en överordnad enhet.(Och dessutom kommer man också automatiskt till den insikten, att det är omöjligt att det skulle existera liv bara på jorden!) Denna andliga kraft kallar vi Skapelse – en omätbar hemlighet för oss människokryp – har ur sig själv kreerat universumet, det vill säga lagbundenheterna, som möjliggjort och möjliggör utvecklingen av allt liv osv. fram till i dag och framöver. Så utvecklar sig, under loppet av årbiljoner, galaxer, stjärnor, planeter, osv., följt av det första primitiva växtliknande livet, därefter av faunan och till sist av människorna – allt välinfogat och inte lämnat åt slumpen; en kontinuerlig följd av orsak och verkan. Naturligtvis var inte den första människan i sin nuvarande form plötsligt där en dag, utan har en lång utvecklingstid bakom sig och en helt speciell uppgift framför sig.
I motsats till växtligheten och djurlivet har Skapelsen, den universella anden, placerat ett ytterst litet delstycke av sig själv i människan, den så kallade andeformen. Denna möjliggör för människan, att medvetet lära sig, att utveckla ett förnuft och att medvetandegöra sig livets mening och världens natur och beskaffenhet osv. Denna andeform är odödlig, som allt andligt, och dess mål är, att under miljarder av år ständigt vidareutveckla sig i en mänsklig kropp, att lagra vetande och vishet i sig, för att en vacker dag i en fjärran framtid åter ingå i Skapelsen, därigenom vidareevolutionerar den sig, ty precis som för människan i smått, har också Skapelsen i stort ständigt att lära sig – en process som aldrig någonsin kommer att upphöra.
Ja, och vad som är mycket viktigt: Skapelsen "fuskar" eller "blandar" sig inte i någonting: och den bestraffar eller belönar inte någon. Nej, den förhåller sig absolut neutral och har helt enkelt ställt upp lagar och bud, vars åtlydande är riktig igenkännligt för de förnuftiga människorna, vilket också för alla andra livsformer inträffar impulsmässigt; och det är alldeles beroende på, om människan uppmärksammar eller inte uppmärksammar dessa lagar och bud som ett sorts 'skyddsräcke', till följd härav gestaltas också hans liv.
Det innebär också, att varje människa själv är ansvarig för sitt tänkande och handlande. Dessa skapande lagar och bud är för övrigt igenkännliga i naturen och i kosmos.
Men för att nu äntligen komma till saken:
Ett skapande bud säger, att varje livsform har en födelserätt till en välbehållenhet i kropp, psyke och medvetande (anden respektive andeformen, som en del av Skapelsens rent andliga område, kan ju varken bli skadad eller sjuk, utan på sin höjd stagnera under ett antal liv). Det finns alltså inga direktiv, ingen föreskrift och inget tvång från Skapelsen, att en människa måste komma till världen sjuk eller invalidiserad, som hämnd för begångna gärningar (på grund av 'ond karrma', osv.) eller vad vet jag.
Nej, varje människa (och varje livsväsen) skall ha en anständig start i livet, med
intakta möjligheter till ett gott och gynnnsamt liv. I motsats till den ostörda djurvärlden,
där missfoster antingen blir dödade eller lämnade osv., detta för artens skydd (förresten,
åtminstone tills nyligen, också hos mänskliga samhällen och civilisationer till
syfte för ett förebyggande av en överbefolkning), är det hos dagens 'civiliserade'
människor så, att han å ena sidan tvingar det naturligt dödsinvigda livet att överleva,
och å andra sidan så, att han med ett felaktigt tänke-
Och det är precis denna punkt jag saknar varje gång i diskussioner med föräldrar resp. omvårdnadspersonal osv. Det talas bara varje gång om hur mycket man kan lära av handikappade människor, man utgår alltså bara ifrån sig själv. Jag känner många "psykiskt störda" människor (jag lever sedan 10 år med sådana människor under ett tak!), och jag känner inte någon som säger, jag är gärna störd! Och när 'bara' en rent kroppsligt handikappad människa säger, att han hellre var handikappad än inte, som t.ex., han eller hon 'lider' gärna av benskörhet, då tar jag inte detta på allvar från någon människa.
Ännu en skapande lag säger, att ingen människa får bli dödad efter sin födelse, utom i nödvärn.
Alltså är varje aktiv handling för att döda en människa, en person, rätt och slätt
mord, detta må vara genom dödsstraff, genom krig, genom att köra på någon i drucket
tillstånd, genom förgiftning, genom aktiv eutanasi/dödshjälp, osv. -
Det är endast nödvärn, vilket är nämnt tidigare, som får vara orsak för människor att döda en annan människa, nämligen bara då, när andra möjligheter blivit uttömda. (Därvid gäller detta nödvärn inte bara mellan två människor, utan också gentemot hela folkslag, som t.ex. gentemot nazityskland med förintelsen, eller Saddam Husseins regim, osv.) Det egenhändiga dödandet av en nyfödd, eller också av en dödssjuk vuxen, även hur handikappad eller livstrött denne än är, det är däremot säkerligen inget fall av nödvärn. (I diskussionen och frågan om att låta ett handikappat barn dö eller att döda denne av moraliska skäl var väl detsamma, och förmodligen gör det ingen större skillnad, det är den felande nödvärnssituationen, som förbjuder en människa att döda den nyfödde eller den döende.) Ingen människa får sätta sig på sina höga hästar och leka domare, för att låta döda eller själv döda en människa, utom just i det nämnda fallet nödvärn. Vad som däremot är tillåtet, ja rent av är en plikt för varje människa, är att låta naturen ha sin gilla gång, där en hjälp (eller rättare sagt, en otjänst) bara förlänger lidandet och smärtan, eller där, som det nyfödda på förhand inte kan vänta sig ett hälsosamt liv (i vidaste mening). I sådana 'fall' är det bättre att avstå ifrån alla livsförlängande åtgärder.
Som tidigare nämnts, besjälas den mänskliga kroppen av Skapelsens delstycke genom
evolutionsförmågan, alltså utvecklings-
(Andeformen är bunden till den planet där människan dör. Den så kallade 'andra sidans
område' är en sfär, som motsvarar vår rum-
När flyttar nu den här andeformen in i en mänsklig kropp? Det sker ca. 21 dagar efter befruktningen, vid den tidpunkten när hjärnstammen börjar att bilda sig hos embryot. Från denna tidpunkt börjar ett medvetande att verka hos embryot, och man kan därför tala om att detta är en människa. Alltså är målet förnimmbart: Såvida det inom dessa 21 dagar kan fastställas en skada i det rent naturmässigt utvecklande spirande livet, så både kan och skall detta växande embryo avlägsnas för att således avbryta en graviditet. Nu är det emellertid så, att vetenskapen på jorden ännu inte har kommit så långt, att det vid denna tidpunkt inte existerar någon graviditetstest (men detta skulle absolut eftersträvas). Därför måste tidsramen, under vilken en abort kan resp. får göras, ännu tills vidare förlängas till långt in i graviditeten. Till insikten av sådana skador är det därför logiskt sett mycket välkomnat med en fosterdiagnostik, och parallellt med detta, att genforskning bedrivs och främjas. När jag säger, att genforskningen skall främjas, då är det självklart så, att detta alltid bara får ske för människors och alla livsformers välgång. Kloning av människor hamnar säkerligen inte i denna kategori.
Vilka är nu befogade orsaker för en abort?
– I första linjen alla kroppsliga skador, såsom i hjärnan, saknande
extrimiteter, kromosonskador (Trisomie...):
– men även våldtäkt:
– oförmåga hos föräIdrar resp. modern, att uppfostra barnet (på grund
av minderårighet, droger-
– vid hotande risk för moderns hälsa (inkl. psykiskt och socialt)och att hon kan skadas genom barnafödandet;
– smittosamma infektionssjukdomar hos modern (eller fadern vid
befruktningen),
– kriminalitet hos föräldrarna,
– ärftliga sjukdomar osv.
En abort får däremot inte ske, om föräldrarna skulle vilja ha en pojke i stället
för en flicka (eller omvänt), eller av andra rent egoistiska orsaker, t.ex. när
föräldrar bevisligen är uppfostringskunniga och har planerat en semesterresa
och måste avstå denna på grund av en graviditet; genom att glömma p-
l ett sådant fall är en abort mord. Detsamma gäller från den tidpunkt, när vetenskapen har utvecklat metoder, där embryots skador inom de första 21 dagarna efter befruktningen kan fastställas. (Självklart är det också då fortfarande alltid tillåtet, att genomföra en abort senare än 21 dagar, om en skada först därefter äger rum resp. blir fastställd.)
I detta sammanhang kan kanske följande fråga besvaras: Vad händer med ett foster, om detta fortfarande lever efter aborten? Då man inte som förr i tiden (romare och greker)helt enkelt kan sätta ut det i skogen (vildmarken), skall man låta det lilla 'männisolivet' dö ensamt utan behandling i ett separat rum (eller också i närvaro av några andra människor), att således inte tillföra varken vatten eller näring, detta å ena sidan med det smärtsamma medvetandet, att denna människa nu måste 'gå' vidare, men också med den vetskapen, att den ju med absolut säkerhet återigen kommer att 'uppenbara' sig någonstans på jorden, men då utrustad med ett friskt 'verktyg' (kropp).
Mycket viktigt vore naturligtvis också, att jordemänniskan befriar sig från sin arrogans, och slutligen en gång stiger ner från sina höga hästar och övar självtukt, som bland annat innebär, att han verkligen tyglar sin reproduktionskraft och verkligen bara skaffar efterkommande, när omständigheterna och livsmiljön tiilåter.
Graviditetsskydd är den förnuftiga metoden, inte en abort. Det mänskliga liv som redan på förhand dömts till svält och borttynande, får först och främst inte alls framskaffas, om man tar det i anspråk, att kunna vara en sann och verklig människa och inte att vara en kaninaktig varelse.
Förr eller senare kommer varje människa, som alltså tänker verkligt förnuftigt och humant, att inse, att det sanna och djupa intresset för aborter av skadade embryon och foster ligger i det själva "ofödda livet", och att en sådan handling vittnar bara om en sanningsenlig medkänsla.
Således är det alltså nu klart, att jag inte kan vara enig med Peter Singer och Helga
Kuhse, när dessa i sin bok, "Måste detta barn bli kvar i livet?", pläderar för aktiv
dödshjälp. Det måste medges att den är mycket intressant skriven. Man är tvingad
(såvida man tillåter detta), att fundera över många aspekter angående etiken och
erhålla helt nya tankeimpulser. Vad de båda däremot måste förebrås för, resp. vad
bevisuppbyggnaden hänger upp sig på, är lösgörandet av etik-
Så, nu är det tid att sluta. Jag hoppas att Ni inte har haft det allför långtråkigt.
Beträffande Er hänvisning angående användningen av mina rader: Ett citerande resp. ett avtryck av detta brev, i en av Er skriven bok i ofullständig form, måste jag avvisa, åtminstone då, om mitt namn skulle synas, detta å ena sidan, på grund av uppkomst av missförstånd (trots alla ansträngningar kom/kommer många människor att missförstå mig, tyvärr! ) och å andra sidan därför, emedan jag tror, att detta brev egentligen också är alltför kort resp. att det lämnar mycket annat viktigt öppet.
Jag är givetvis gärna beredd att svara på era eventuella frågor.
Så önskar jag er då ännu gång en god senhöst och förblir med vänliga hälsningar
Christian Frehner