Expansionen av universum

FIGU Studiengruppe Sverige

Fria Intresseföreningen för Gräns- och andevetenskaper och Ufologistudier

Hem Artiklar Multimedia Aktiviteter Länkar Kontakt

info@se.figu.org

Expansionen av vårt universum

Översatt av: Ingvar Abrahamsson

Expansionen av vårt universum

Utdrag ur FIGU Bulletinen, 9.e årgången Nr 41. nov 2003 sidorna 19-23

Efter det att universums öde helt avgörande påverkas av expansionen, är kosmologerna naturligtvis fördenskull mycket angelägna att angående detta vinna möjligast många och framför allt sanningstrogna resultat. Tyvärr är de informationer beträffande detta, som blev utspridda inte speciellt bevisgilla, framför allt eftersom de på relativ kort tid har lett till rakt motsatta uppfattningar. Att vårt universum expanderar, om detta är väl alla naturforskare eniga. Medan däremot tidvis ingen alls, eller rättare sagt en hastighetsavtagande expansion blev antagen, blir på senare tid den uppfattning företrädd, vi hade troligen att göra med ett universum, vars expansion på grund av nya observationer på den astronomiska sektorn framskrider med tilltagande acceleration i framtiden. Vilken av de motsägelsefulla uppfattningarna är nu egentligen riktig? Till att börja med får vi utgå från det faktum att — motsvarande till den åsikten av de flesta naturvetenskapare — har vårt universum med ett svulstigt dunder och brak beträtt den kosmiska scenen, däremot på ett annat sätt och vis än det som står skrivet i våra läroböcker. Vad våra lärda som man lätt kan förstå uppenbart enormt har åstadkommit är endast ett fastställande av en halvvägs gällande åldersangivelse. Med hänsyn till de otillförlitliga källor som för närvarande står till den astronomiska forskningens förfogande, är det visserligen förståeligt att speciellt angående denna fråga har trots ivriga ansträngningar hittills inget tillfredsställande svar hittats. Så blir en gång mer och en gång mindre miljarder år tagna i övervägande, allt efter just de för riktigt förpliktade tolkningarna av observationsresultaten osv. För ögonblicket verkar man att ha stabiliserat sig på ett medelvärde mellan 12 och 18 miljarder år. Men en ålder av 15 miljarder år motsvarar inte på långt när verkligheten som måste beräknas till en mångtusenfaldig högre faktor. Enligt uppgifter av invånare på planeten Erra skedde inte den så kallade big-bang för miljarder, utan redan för omkring 46 biljoner år sedan. Men denna födelseakt får inte på något vis jämföras med en materiell explosion av någon som helst art. Snarare handlar det om en otrolig explosion av ren andlig natur i gigantisk omfattning. Utgångspunkt var i ordets egentliga bemärkelse ett kosmiskt ägg, en ytterst liten knappnålsstor skapelse, bestående av renaste, äkta skapelseande-energi. I boken OM, sidan 7, Kanon 8, verserna 4 till 7 och 10 står det ordagrant:

4. « I början var äggformen skapelsespiralen, framskapad genom tanken av ur-skapelsen. (ur-skapelsen förkroppsligar en ännu högre evolutionsnivå än som är fallet hos vårt universums skapelseande.)

5. Skapelsespiralen var andlig urform, pytteliten och bara av en loppas storlek.

6. Men i spiralen roterade och pulserade den blivande Skapelsens andeenergiform, mäktig och expansionsvillig.

7. Energiformen växte och blev till koncentrerad kraft, och exploderade i bländande blixtrande eld.

10. Skapelsen blev född, uttänkt genom Urskapelsens ide och kreerad genom den egna kraften.»

Skapelseanden började att arbeta i medveten form och förberedde sig på att stegvis förverkliga alla i före födelsefasen utvecklade idéer i den förutsedda ordningsföljden. Med big-bang explosionen bildades så att säga med ett slag värt universum, som omedelbart blev försatt i expansion. Därmed kunde universumet emellertid inte expandera i en ödslig tomhet, vilket inte utan vidare är sa förståeligt. En ballong som blåses upp, expanderar i den fria rymden som omger den. Vid universumets expansion är situationen fullkomligt annorlunda. Faktiskt måste skapelseandens kraft med expansionens hjälp en gång till att börja med skapa <universums tomma rymd>, i vilken ännu rum och tidlöshet härskade. Den allsmäktiga skapelseanden måste således till att börja med skapa den förutsättningen, så att därmed en rymdstruktur över huvud taget kunde bildas. Först efter det att så att säga tillräcklig plats var förefintlig, följde den egentliga kreationen av rum och tid osv., varigenom värt universum för första gången blev synlig i konkret existerande form. Inte mindre förvånande är big-bang-explosions-hastigheten, som följde med en på så sätt mättad ljushastighet som inte kunde vara snabbare, nämligen med den högsta möjliga hastigheten som finns i universum, nämligen med skapelseande-hastighet, som innebär 10⁷⁰⁰⁰ faldig ljushastighet. Konsekvensen av detta var, att universumet efter big-bang redan uppvisade en genomsnittlig radie av

14 dezilliarder ljusår (14x10⁶³). Big-bang explosionen blev i fortsättningen till drivfjäder för universumets expansion, i vars fas den för närvarande och fortfarande befinner sig mycket länge. Denna expansionsfas framskrider utan avbrott och äger rum hastighetsmässigt i två olika moment, nämligen med en mycket snabb begynnelseexpansion och en därpå följande väsentligt långsammare avtagande restexpansion. Begynnelseexpansionen började direkt efter big-bang och sker sedan dess konstant med 147 faldig ljushastighet, alltså med 44 069 491, 325 km/sek lika med runt 158,7 miljarder km/h. Överensstämmelse med mina beräkningar kommer det tillsammans att oförändrat hålla på runt 47,5 biljoner år. Den anslutande restexpansionen dra då sin färde åt det hållet i åtminstone ytterligare 108 biljoner år med ständigt sjunkande hastighet, varvid hastighetsminskningen visserligen inte avtar jämnt, men ändå i genomsnitt med en halveringstid-konstant av 6,34775510204082 biljoner år. Konstanten betyder att expansions-hastigheten varje gång efter runt 6,3 x 10¹² år i genomsnitt blir hälften så liten. Till följd härav belöper sig expansionshastigheten efter utgången av 17 halveringstider till 336 km / sek (exakt 336,223 536 km / sek = 1 210 404,73 km / h).

Expansionshastighetens minskning

Expansionen av vårt DERN-universum äger rum under omkring 47,5 biljoner år med 147 faldig ljushastighet, alltså 47,608163265306 x 10¹² år med en hastighet av 44 069 491,326 km/sek. Under restexpansionen avtar expansionshastigheten med en halveringstid-konstant av

6,34775510204082 x 10¹² år.

Tid H Varaktighet i 10¹² år Hastighet i km/sek Medelvärde

0 - 7,5 = 47,60816326530606 = 44 069 491,326 33 052 118,49 km/sek

7,5 - 8,5 = 53,95591836734688 = 22 034 745,663 16 526 059,25 km/sek

8,5 - 9,5 = 60,30367346938770 = 11 017 745,663 8 263 029,625 km/sek

9,5 - 10,5 = 66,65142857142852 = 5 508 686,415 4 131 514,811 km/sek

10,5 - 11,5= 72,99918367346954 = 2 754 343,207 875 2 065 757,405 km/sek

11,5 - 12,5 = 79,34693877551016 = 1 377 171,603 937 1 032 878,703 km/sek

12,5 - 13,5 = 85,69469387755098 = 688 585,801 968 516 439,351 km/sek

13,5 - 14,5 = 92,04244897959180 = 344 292,900 984 258 219,675 km/sek

14,5 - 15,5 = 98,39020408163232 = 172 146, 450 492 129 109,837 km/sek

15,5 - 16,5 = 104,73795918367344 = 86 073,225 246 64 554,918 km/sek

16,5 - 17,5 = 111,08571428571426 = 43 036,612 623 32 277,459 km/sek

17,5 - 18,5 = 117,43346938775508 = 21 518,306 311 16 138,729 km/sek

18,5 - 19,5 = 123,78122448979590 = 10 759,153 155 8 069,364 km/sek

19,5 - 20,5 = 130,12897959183672 = 5 379,576 577 4 034,682 km/sek

20,5 - 21,5 = 136,47673469387754 = 2 689,788 288 2 017,341 km/sek

21,5 - 22,5 = 142,82448979591836 = 1 344,894 144 1 008,670 km/sek

22,5 - 23.5 = 149,17224489795918 = 672,447 072 504,335 km/sek

23,5 - 24,5 = 155,52000000000000 = 336,223 536 km/sek

Vid expansionens slut utgör hastigheten 336 km/sek (exakt 336,223536 km/sek = 1210 404,73 km/h Universums expansion Betraktar vi expansionen ur omfångets synpunkt, då resulterar sig följande uppställning: Den genom expansionen förorsakade utvidgningen av hela universum, som vi något förenklat får betrakta som en jättelik kula, sker utifrån centrum (centralkärnan) i alla riktningar.

1. Begynnelseexpansionen sker under 47,6 x 10¹² år med 147 faldig ljushastighet och resulterar i en första utvidgning av 7 x 10¹⁵ ljusår.

2. Den avtagande expansionen håller på 107,9 x 10¹² år och skapar
restutvidningen av 1,4 x 10¹⁵ ljusår.

3. Därmed uppgår den totala expansionsutvidgningen under

155,52 x 10¹² år tillsammans 8,4 x 10¹⁵ljusår.

Expansionsjämförelse

Om vi nu tar och synar expansionsutvidgningen lite noggrannare, då uppstår det en stor överraskning. Med hänsyn till att vårt universum varje sekund i genomsnitt utvidgar sig omkring 16 miljoner km, tänker man ofrivilligt att universum ändå måste blåsas upp helt enormt, liksom en badboll som vid uppblåsandet blir allt större och större. Men så är det inte. Den totala expansionen är visserligen överväldigande, men

å andra ändå inte. Hur skall man nu uppfatta det?

Universumets radie uppgick vid expansionens början till 14 x 10⁶³ (14 dezilliarder) 10 x 10⁵⁴
(10 nonillioner) 2,7465 x 10¹⁵ (runt 2,7 biljarder) 14 x 106 (14 miljoner) 3,5 ljusår. För att förstå sakförhållandet lite bättre är det lämpligt att skriva ut talen i dess hela storlek.

14 000 000010 000000 000000 000000 000000 000000 000000 002746 500014 000003,5 ljusår. Räknar vi nu den totala expansionsutvidgningen till det, så ökar de 2,7465 biljarderna blott till 11,1465 biljarder, men det är också allt. Med detsamma blir det uppenbart att denna utvidgningstillväxt inte ändrar sig ett enda jota i dezilliarder och nonillioner i vänstra talområdet. En siffermässig ökning är endast och allena vid den högra svansspetsen — vid biljarder — som fastställer den 65 ställda sifferormen, medan det i främre vänstra huvudet allt förblir vid det gamla. Detta förbluffande resultat hade väl inte någon räknat med. Nu dyker väl den tanken upp, hur stor kan väl den totala expansionsutvidgningen vara med hänsyn till universums storlek, om man bildligt vill framställa sakförhållandet i det riktiga storleksförhållandet. Men det är lättare sagt än gjort. Inte ens vårt solsystems utvidgning är tillräckligt lämpligt som framställningsobjekt. I dess ställe väljer jag vintergatan (vår galax), för att åtminstone vinna en någorlunda användbar presentation. Därför släpper vi till att börja med i tankarna universumets radie på 114 000 ljusår, som innebär att krympa ihop ekvatorialdiametern vår vintergata. Därefter infogar vi expansionsutvidgningens siffervärde i rätta proportioner, i det riktiga storleksförhållandet t.ex. i ekvatorialdiametern högra kant, för att bildligt konstatera vilken förstoring som faktiskt blir uppnådd. Denna vintergatmodell är så att säga en miniatyrutgåva av verkligheten, som visserligen erbjuder det riktiga storleksförhållandet, men som ä andra sidan inte uppfyller förväntningarna beträffande åskådligheten på det sätt som man så gärna skulle vilja. Man kan nämligen knappast tro att den totala expansionsutvidgningen under 155,52 x 10¹² är inte utgör mer än en oktillionsdel
(exaktare 1,67 x 10^-48) av universum-radien (efter big-bang). Överförd på vår vintergata utgör det varken en kilometer eller några hundra meter, utan — hör och häpna - bara 0,6 Quadrillionsdel mm
(0,647 x 10^-24 mm) som måste bli upphängd på den yttre kanten, för att representera expansionens riktiga omfattning,

Vår vintergata

I_________________________114 000 ljusår____________________I

genomsnittlig ekvatorialdiameter + belopp av den totala utvidgningen

Innan jag nu avslutar mina redogörelser, skulle jag inte vilja underlåta att hänvisa till

halveringstidkonstantens speciella betydelse. Såsom entydigt framgår av siffertabellen, låter sig med dess hjälp minskningen av expansionshastigheten fastställas med exakt noggrannhet.

I halveringstider räknat från 6,347 755 102 040 82 biljoner år, uppgår den totala expansionen till exakt 24,5 perioder, och närmare bestämt tills halvtiden av universum-åldern av 155,52 x 10¹² år är uppnådd. Men det är inte någon tillfällighet med denna förbluffande överensstämmelse fram till de sista decimalerna, för helt uppenbart handlar det om en absolut riktig och orubblig konstant, som är gällande för hela universum. Förvisso kan man inte hitta den i ett enda lexikon, därför tillkommer den utan tvivel en viss vetenskaplig betydelse av första rang. saa, När den obekanta konstanten för några år sedan för första gången i FIGU-skrifterna nådde till offentligheten, låg förmodandet nära att författaren Billy Meier mycket sannolikt tagit emot en beträffande detta beskyddarhjälp av sina utomjordiska vänner från ERRA. Men som det senare visade sig, stod denna förmodan på ostadiga ben — det var ett misstag. Kännedomen om härkomsten är egentligen rätt hemlighetsfull nämligen för den skull, emedan den nämnda konstanten inte en gång var känd av de högt evolutionerade Plejadierna/Plejarerna. Men det är ändå inte allt, för det fanns och finns inte heller den möjligheten i framtiden för dem att utnyttja någon som helst lagringsbank som förfrågningskälla för detta ändamål. Nu frågar man sig med rätta, på vilket sätt och vis Billy Meier kunde nå fram till innehavet av det 15 siffriga talet. Men hur detta nu en gång är — om man vill se det som sanning eller ej — det är i varje fall ett faktum att Billy besitter den beundransvärda förmågan att rekvirera okända siffervärden och andra lärorika fakta från ett speciellt lagringsplan, som enbart han av helt bestämda orsaker kan tappa av.

Till sist skall det ändå sägas, att den i denna artikel uppförda uppställning över expansionshastighetens minskning har blivit offenligt publicerad för första gången.

Guido Moosbrugger / Tyskland

* * * * * * *

Die Expansion unseres Universums

Nachdem das Schicksal des Universums von der Expansion ganz entscheidend beeinflusst wird, sind die Kosmologen natürlich sehr darum bemüht, möglichst viele und vor allem wahrheitsgetreue Ergebnisse darüber zu gewinnen. Leider sind die diesbezüglichen Informationen, die in letzter Zeit verbreitet wurden, nicht besonders beweiskräftig, zumal sie in relativ kurzer Zeit zu völlig konträren Auffassungen geführt haben. Dass unser Universum expandiert, darüber sind sich wohl alle Naturforscher einig. Während jedoch zeitweilig gar keine, beziehungsweise eine geschwindigkeitsabnehmende Expansion angenommen wurde, wird neuerdings die Auffassung vertreten, wir hätten es wahrscheinlich mit einem Universum zu tun, dessen Expansion aufgrund neuer Beobachtungen auf dem astronomischen Sektor mit zunehmender Beschleunigung in die Zukunft voranschreite. Welche der widersprüchlichen Auffassungen sind nun eigentlich richtig?

Zunächst dürfen wir von der Tatsache ausgehen, dass – analog zur Ansicht der meisten Naturwissenschaftler – unser Universum mit einem bombastischen Paukenschlag die kosmische Bühne betreten hat, jedoch auf eine andere Art und Weise, als dies in unseren Lehrbüchern geschrieben steht. Was unseren Gelehrten begreiflicherweise offenbar enorm zu schaffen macht, ist allein schon die Ermittlung einer halbwegs gültigen Altersangabe. In Anbetracht der unzuverlässigen Quellen, die der astronomischen Forschung derzeit zur Verfügung stehen, ist es allerdings verständlich, dass speziell auf diese Frage trotz eifriger Bemühungen bislang keine befriedigende Antwort gefunden werden konnte. So werden einmal mehr und einmal weniger Milliarden Jahre in Erwägung gezogen, je nach den gerade für richtig gehaltenen Auslegungen der Beobachtungsergebnisse usw. Momentan scheint man sich auf einen Mittelwert zwischen 12 und 18 Milliarden eingependelt zu haben. Ein Alter von 15 Milliarden Jahren entspricht aber bei weitem nicht der Realität, die auf einen mehrtausendfach höheren Faktor anzusetzen ist. Gemäss den Angaben der Bewohner vom Planeten ERRA erfolgte der sogenannte Urknall nicht vor Milliarden, sondern bereits vor rund 46 Billionen Jahren. Dieser Geburtsakt darf aber keineswegs mit einer materiellen Explosion irgendwelcher Art verglichen werden. Vielmehr handelte es sich dabei um eine unvorstellbare Explosion gigantischen Ausmasses rein geistiger Natur. Ausgangspunkt war im wahrsten Sinne des Wortes ein kosmisches Ei, ein winziges stecknadelgrosses Gebilde, bestehend aus reinster, uriger Schöpfungsgeist-Energie. Im Buch OM, Seite 7, Kanon 8, Verse 4 bis 7 und 10 heisst es dazu wortwörtlich:

4. «Am Anfang war die Eiform der Schöpfungsspirale, hervorgebracht durch die Idee der Ur-Schöpfung.
(Die Ur-Schöpfung verkörpert eine noch höhere Evolutionsstufe als dies beim Schöpfungsgeist unseres Universums der Fall ist, AdV.)

5. Die Schöpfungsspirale war geistige Urform, winzig klein und nur von der Grösse eines Flohs.

6. In der Spirale aber rotierete und pulsierete die Geistenergieform der werdenden Schöpfung, gewaltig und ausdehnungsgewillet.

7. Die Energieform wuchs und wurde zur geballeten Kraft, und explodierete in grellstem Blitzefeuer.

10. Die Schöpfung (bzw. das Universum, AdV.) ward geboren, erdacht durch die Idee der Ur-Schöpfung und kreieret durch die eigene Kraft.»

Der Schöpfungsgeist begann in bewusster Form zu arbeiten und schickte sich an, alle in der Vorgebärphase entwickelten Ideen schrittweise in der vorgesehenen Reihenfolge zu verwirklichen. Mit der Urknall-Explosion entstand gewissermassen mit einem Schlag unser Universum, das unverzüglich in Expansion versetzt wurde. Dabei konnte sich das Universum jedoch nicht in eine gähnende Leere ausdehnen, was nicht so ohne weiteres verständlich sein dürfte. Ein Ballon, der aufgeblasen wird, dehnt sich aus in den freien Raum, der ihn umgibt. Bei der Ausdehnung des Universums ist die Situation eine völlig andere. In der Tat musste die Kraft des Schöpfungsgeistes mit Hilfe der Expansion zunächst einmal die ‹leere Weite des Universums› schaffen, in dem noch Raum- und Zeitlosigkeit herrschte. Der allmächtige Schöpfungsgeist musste also zuerst die Voraussetzung schaffen, damit sich überhaupt eine Raumstruktur bilden konnte. Erst nachdem sozusagen genügend Platz vorhanden war, folgte die eigentliche Kreation von Raum und Zeit usw., wodurch unser Universum zum ersten Mal in sichtbarer, greifbarer Form existent wurde. Nicht weniger erstaunlich ist die Urknall-Explosions-Geschwindigkeit, die mit einer derart übersetzten Lichtgeschwindigkeit erfolgte, wie sie schneller nicht sein konnte, und zwar mit der grösstmöglichen Geschwindigkeit, die es im Universum gibt, nämlich mit der Schöpfungsgeist-Geschwindigkeit, das heisst mit 10⁷⁰⁰⁰ facher Lichtgeschwindigkeit. Die Folge davon war, dass das Universum nach dem Urknall bereits einen durchschnittlichen Radius von 14 Dezilliarden Lichtjahren

(14 x 10⁶³ ) aufzuweisen hatte. Die Urknall-Explosion wurde ferner zur Triebfeder für die Expansion des Universums, in deren Phase es sich derzeit und noch sehr lange befindet. Diese Ausdehnungsphase schreitet ohne Unterbrechung voran und vollzieht sich geschwindigkeitsmässig in zwei unterschiedlichen Abschnitten, und zwar mit einer sehr schnellen Anfangsexpansion und einer darauffolgenden, wesentlich langsameren, abnehmenden Restexpansion. Die Anfangsexpansion setzte direkt nach dem Urknall ein und erfolgt seitdem konstant mit 147 facher Lichtgeschwindigkeit, also mit 44 069 491,325 km/sec gleich rund 158,7 Milliarden km/h. Meinen Berechnungen zufolge wird sie insgesamt rund 47,5 Billionen Jahre lang unverändert anhalten. Die anschliessende Restexpansion zieht sich dann immerhin noch über einen Zeitraum von 108 Billionen Jahre mit ständig sinkender Geschwindigkeit dahin, wobei sich die Geschwindigkeitsabnahme zwar nicht gleichmässig, so doch durchschnittlich mit der Halbwertzeit-Konstante von 6,34775510204082 Billionen Jahren verlangsamt. Die Konstante besagt, dass die Ausdehnungs-Geschwindigkeit jeweils nach rund 6,3 x 10¹² Jahren im Durchschnitt um die Hälfte kleiner wird. Demgemäss beträgt die Expansionsgeschwindigkeit nach dem Ablauf von
17 Halbwertzeiten 336 km/sec (genau 336,223 536 km/sec = 1 210 404,73 km/h). Abnahme der Expansionsgeschwindigkeit die Expansion unseres DERN-Universums erfolgt rund 47,5 Billionen Jahre lang mit 147facher Lichtgeschwindigkeit, also 47,608163265306 x 10¹² Jahre mit der Geschwindigkeit von

44 069 491,326 km/sec.

Bei der Restexpansion nimmt die Expansionsgeschwindigkeit mit der Halbwertzeit-Konstante von 6,34775510204082 x 10¹² Jahren ab.

Zeit H Dauer in 10¹² Jahren Geschwindigkeit in km/sec Mittlewert